Hurra! Vanna är fem månader idag. Och när som helst kan det bli tal om att prova lite gröt. Vi firar dagen med att visa lite fina bilder fotade av mamma Frida.
Nu visas arkiv för kategorin foton.
Du är debutant. Äntligen har ett förlag accepterat ditt manus, och din första roman ska ges ut.
Det bokas tid för fotografering. Fotografen har valt ut platsen för fotografering. Antingen klassikern i en fåtölj framför bokhyllan där du i ett parti strax bredvid huvudet av en slump frångått bokstavsordningen och placerat in de tyngsta verk du kan komma på (reaupplagor av Dostojevskij bannlysta). Eller så väljer du i samråd med fotografen en lite muggig miljö på baksidan av ditt sommarställe där du till alla släktingars förtret ockuperat friggeboden som skrivarlya de senaste fem somrarna…
Hursomhelst. Plats är bestämd. Du är på plats. Fotografen är på plats och det är dags att posera.
Plötsligt fylls du av eufori. Hurra! Jag har blivit publicerad! Jag är debutant! Och du firar av ett strålande leende rakt in i kameran…
Närå. Du sätter dig istället framför kameran och gör ditt yttersta för att inte se glad ut. För nu ska du se svår ut. Svår = seriös. Du är inte alls glad. Du har fått lida för din konst. Du bär världen på dina axlar och är inte en sådan där ytligt glad typ som går runt och ler hela tiden. Hur skulle det se ut?
Därför go vänner har jag efter att tittat på följande bilder bestämt mig för vem jag tycker ska få Dagens Nyheters kulturpris:
José Gonzales.
Det är Frida som är julnörden i familjen. Själv gillar jag delar av konceptet, älskar somliga, hatar vissa och blir väldigt mätt ganska snabbt på det mesta (inklusive julbord).
Mest less blir jag på shoppinghysterin. Kravet att du måste köpa en present, även om personen ifråga inte alls behöver eller vill ha det du ger bort. Jag skulle vilja utfärda en generell varning mot alla pinaler som marknadsförs med följande fras:
Den perfekta julklappen för den som har allt.
En pryl som marknadsförs med detta argument kan inte vara meningsfull. Oftast är det något banalt som personen i fråga har massvis av, men som han/hon nu kan få i en vräkig vulgär lyxutgåva. Eller så är det en pinal som du faktiskt inte visste att du behövde och som du efter ett par år förvånat upptäcker i en byrålåda och inser: Hmm, den här prylen behövde jag faktiskt inte.
Nä, i de lägena kan det vara bra att ta sig en liten funderare. Varför köpa något till någon som redan har allt?
Tycker du att detta ämne är alldeles för torftigt att fundera över? Kombinera tanken med en läsning av Doris Lessings Nobeltal >>
—-
Har du funderat på att äta Findus micrade jultallrik? Läs gärna Bakelits test från förra året…
—-
Och så slutligen två bilder som fångar julförberedelserna hos familjen Engström:
Vanna piffas till inför sitt första modelljobb som julkortsflicka.
En laddning ”minced meat” som nu ska mogna i kylskåp innan de fyller härliga engelska ”mince pies”. Nä ”minced meat” har varken med nötkreatur eller Ica Maxi att göra. Det här är en massa hackade russin, äpple och kaktärningar som kombineras med socker, kryddor, citron och en skvätt konjak.
Jodå engelsmännen kan det här med tunga fruktblandningar. Och jo mamma: jag har gjort en burk till dig med 
Okejdå. Dags för lite babybloggande.
Här tre söta bilder på kusinerna Vanna och Ylva.
Nu vill jag se många ”åååååååh” ”aaah så söta” bland kommentarna. Annars slutar jag skriva [;)]
Första advent firades med glögg och lussekatter. Som familjens bagare och stolt bagarmossenbo tog jag mig gärna an den gula degen (visst är det härligt med saffransbröd som faktiskt smakar saffran).
Och här ovan har ni en av biprodukterna.
Två skådebröd som nog gör sig bättre på bild än i gommen.
De stackars symbolerna för koppar och järn fick vara i ugnen lite väl länge.
Den tredje mars skrev jag ett litet blogginlägg apropå att Frida och jag officiellt var gravida.
Här ett litet citat från detta inlägg:
Hur detta påverkar webb-bebisen bakelit återstår att se. Planen är i alla fall inte att förvandla bakelit till en babyblogg.
Jaha. Så vad har hänt? Jo det har under de senaste sex veckorna skrivits fyra inlägg och alla har handlat om Vanna.
Aha! En babyblogg! kanske någon utbrister.
Men ack så fel du har. Just nu är Bakelit en ”oj-vad-uselt-uppdaterad-blogg”.
Varför? Kan man undra.
En förklaring är att vi faktiskt hämmas av det faktum att folk förväntar sig att vi bara tänker: Vanna, Vanna, Vanna, Vanna. I det läget kan det uppfattas som stötande om jag och Frida skulle vräka ur oss iakttagelser om omvärlden som inte alls har med hennes existens att göra.
Hade vi varit fria denna hämsko hade ni fått uppleva en kaskad av briljanta inlägg. Medan vår söta lilla Vanna legat och trynat har vi nämligen ägnat massvis med tid åt att diskutera och dissekera oerhört intressanta iakttagelser och gång på gång konstaterat att både det här och det där minsann varit prima bloggvirke.
Jag är bra sugen på att lista alla roliga ämnen som vi låtit rinna förbi, onämnda i bloggosfären, men jag tror jag låter det bero. Bland annat med hänsyn till grannen ovanpå, vars tonårsaktiga fest häromveckan definitivt hade kunnat leda till en bloggklassiker…
Nä, nu ska jag återgå till att kalibrera babymonitorn som mina gulliga arbetskamrater gav i present i torsdags, samt fundera ut ett riktigt finurligt sätt att tillreda 550 gram fläskfilé.
Och för att ni inte ska tro att vi ringaktar vår bebis… här en bild på världens sötaste när hon ler (vilket hon gör väldigt ofta, och gärna när mamma och pappa sagt något vitsigt om världspolitik, barnarbete och växthuseffekten).
Kan inte låta bli att slänga upp ännu ett bildspel med min förtjusande dotter… här i samspel med en människor och andra ting härute i verkligheten utanför mammas mage.
(jo, man blir lätt fjollpretto när man precis blivit pappa. Ni vet livets mysterium och allt sånt där. Därav temat ”möten”.)
UPPDATERAT: Kunde inte låta bli att lägga till några alldeles nya bilder till bildspelet!
En stolt pappa mellanlandar i Bagis, slänger snappt upp den senaste serien foton på underverket (knäppta kring lunch idag), för att sedan fort som attan ta sig tillbaka till BB för att umgås med bebbe och minst lika stolt mamma.
Visst ä hon söt!
Idag har jag inte satt min fot utanför dörren. Hela dagen har jag och Frida tillbringat i vår sköna lägenhet, där vi med ett kort avbrott för besök av moster Lissa, ägnat all tid åt att fixa och dona.
Bland annat förverkligade Frida sin sköna grytlappsidé:
En gardin gjord av gamla grytlappar som hon köpte på en loppis i Nordingråtrakten i somras. Passar perfekt i vårt 50-talsinspirerade kök.
Äntligen (ännntligen!) genomförde jag (assisterad av smakcoachen Frida) min affischvägg. För sisådär fem år sedan köpte jag en hiskelig massa affischer på bollywoodstjärnor av en gatuförsäljare i Indien. Idén var att tapsera ett kök. Nu blev det inte riktigt så. Men med hjälp av en hink tapetklister tapetserade jag i hallen en vägg bestående av affischer från filmen och konstens värld.
Jag är toknöjd:
Senaste kommentarer
Pred: Hej! Kan du göra videon med dina ordförklaringar tillgänglig igen? Tyckte den var fruktansvärt rolig och skulle...
Jacky: Hej Virre. Lite svårläst. Hade inte tänkt att sonen skulle slå upp det på sin blogg när jag skrev det. Jag...
Jacky: HÅLLER MED VIRRE OM gRAVENSTEINER.
Virre: Men det måste vara något fel på just den Gravensteineräpplet. Ska ju vara syrligt och saftigt. Ett av de bästa...
Virre: Hej! Det här verkar vara ett av de mindre krångliga recepten jag har hittat, och jag saknar verkligen mince...