Trillade in på bloggen Petapixel och hittade denna fantastiska film. Gjorde mig väldigt sugen på Uppsala Internationella Kortfilmfestival som äger rum om några veckor (faktiskt 30 årsjubileum!!!).
Se den här filmen som uppvärmning (animerade solkatter):

I helgen var Frida, Pella o jag på toppenfint bröllop i Dalarna. God mat, pittoresk miljö, trevliga människor, mängder av roliga och inspirerade tal samt ett bröllopspar som riktigt glänste. De gamla kollegorna på Maxidata/M3:s bidrag till balunsen var en film briljant klippt av allas vår Mikael Hall. Fast den stora stjärnan i sammanhanget är givetvis Simon själv. Se filmen vetja:

Så här mysigt har vi det. Jovisst, hade vi bara haft sex barn till så hade vi varit familjen von Trapp minus visselpipa, Edelweiss, jättehus och alpkuliss…

Visst spelar de fint:

Som kompensation för att jag på sistone varit så usel på att bjuda på ”veckans vanna”, tänkte jag publicera ett par filmklipp. Det första filmat i söndags. En film om hur viktigt det är med de små sakerna i livet. Och hur viktigt det är att finslipa detaljerna. Att få till den rätta ansatsen till höjdhoppet, eller varför inte bara flytta runt en leksakssulky. Här är filmen:

När jag häromdagen berättade för en kompis att jag skulle åka till Nordingrå över påsken, kommenterade han genom att sjunga första delen av Snoddas monumentala 50-talshit ”Flottarkärlek”:

Jag var ung en gång för längesen,
en flottare med färg.
Alla jäntor var som vax uti min famn.
I alla torp i alla byar
hade jag en liten vän,
ifrån Nordingrå till skiljet ner vid Berg

Nu visade sig min kompis ha lite fel. Det ska vara Norderås, inte Nordingrå, men den gamla slagdängan fick mig att fundera, samt prata flottare med svärfar, en långfredagskväll i bastun, vid en liten sjö i Nordingrå.

Ju mer jag pratade med Olle om flottare desto mer övertygad blev jag av att flottaren var fullt jämförbar med amerikanska cowboys. Rediga karlakarlar, med tunga slitsamma, och farliga jobb. Medan kopojkarna hjälpte godsägare att förflytta kossor över prärien, flyttade flottarna skogsägarnas timmerstockar längs älvarna ner till sågverken vid kusten. Precis som kopojkarna som brännmärkte djuren och sorterade upp dem när de nått sin destination, sorterade flottarna timret efter virkesköparna i skiljet. På vägen längs älven fick de våghalsiga flottarna hoppa från stock till stock och lösa upp så kallade brötar, stora anhopningar med timmer som fastnat längs älven. Det var ett livsfarligt jobb, som säkert lockade de mest äventyrliga och våghalsiga bland män. Män som gärna använde sin våghalsiga karlakara-aura för att lägra kvinnor lite här och där…

Låten ”Flottarkärlek” blev en dunderhit i och med Snoddas sjöng den i direktsändning i radioprogrammet ”Karusellen” 1952. Och givetvis hängde filmindustrin på genom att samma år göra filmen ”Flottare med färg”, om tre bröder i ett norrländskt flottarlag. Kärlek, dramatik (sprängning av bröte med dynamit) och sång av Snoddas (som tydligen inte var tillräckligt bra skådis för att få en pratroll i filmen).

Filmen blev visst ingen succé och recensionerna var ganska ljumma. Och trots hajpen kring Snoddas och romantiken kring flottaryrket verkar det inte ha gjorts så många fler filmer på temat. (Den enda jag hittat är Edvin Adolphson-rullen ”Sången om den eldröda blomman” från 1937).

Lite konstigt tycker jag. Flottarlivet borde vara utmärkt grund för spännande romantisk action. Det är hög tid att svenska filmare på samma sätt som de amerikanska börjar rota i och glorifiera det förflutna… eller varför inte göra en svensk Brokeback Mountain? Det lär väl ha förekommit homokärlek även bland svenska flottare?

”Skottet blev inte perfekt” är Tobias kommentar till följande film. ”Skott” antar jag är någon form av kaffe-lingo. För den här filmen fångar en sann kaffenörd i aktion. I måndags gjorde Vanna och jag ett pitstop hos Tobias och Selma i Björkhagen och bjöds på såväl Gumbo (eller var det Jambalaya) och helt fantastiskt kaffe. Bönorna kom från ett kvinnokooperativ i Rwanda, hade rostats hos ett rosteri i Åre och malts i Tobias fantastiska kaffekvarn (not for consumer use) för att slutligen förvandlas till en syrlig och enormt smakrik kopp espresso i Tobias kaffemaskin.

Undertecknad är totalt golvad av hängivenheten och inställningen till ädla drycken kaffe. Se filmen och håll tummarna för att Tobias någon gång startar en kaffeblogg i samma hängivna stil som brödbloggen Pain de Martin.

Tobias visar hur gott kaffe görs from Anders Engström on Vimeo.

Kaffet var nog det här >>, och är man sugen på att bli kaffennörd kan man bland annat hänga här >>

Nej, antagligen inte. Men visst är det coolt att ett gäng Tolkienfans givit sig i kast med att göra en egen film baserad på appendix till Tolkiens verk. Filmen ”The Hunt for Gollum” ska enligt Bloggywood vara 40 minuter lång när den premiärvisas på webben den 3:e maj. Tre trailers har släppts och onekligen har de fått till Peter Jackssons stil. Blir väldigt spännande att se resultatet. Kolla in den första trailern här:

Mer info om filmen här >>

 I min, och många andra webbjunkies värld, är tv-serier inte längre något man ser på tv. De tankas ner och avnjuts i den bärbara datorn, på tv:n via dator eller varför inte (som i mitt fall) projicerad med projektor på en 80 tum stor duk. Många hänger på låset och tankar ner de senaste avsnittet av en tv-serie så fort det senaste programmet visats ”over there”.

Firefly - skön men ack så kortlivad tv-serie

Frida och jag har fått smak för ett helt annat beteende. En form av tv-serie-arkeologi där man ger sig på att titta igenom en serie som har gått ett par år. Eller kanske ännu bättre en tv-serie som gått i graven och som av någon outgrundlig anledning bara fick leva en säsong eller två (säger bara Firefly). Varje tv-tillfälle ser man ett par avsnitt. Som mest kanske fem på raken.

Fördelen med denna arkeologiska metod är att man aldrig behöver sucka över cliffhanger-slut och den förhatliga ”to be continued”-skylten. Man behöver inte vänta en vecka för att se upplösningen, det är bara att klicka vidare. Inga tider att passa, bara lustfyllt se när man har lust, och hur mycket eller litet man vill.
 

En annan aspekt av att på några månader plöja igenom kanske 200 avsnitt inspelade under tio år är att man ganska snart förstår tv-seriens anatomi. Efter ett tag förstår man hur manusförfattarna, producenten och regissören tänker. För vår del har vi främst plöjt scifi-serier, och inom denna genre finns det en del knep och ekonomiskt tänkande som man som luttrad serial-tv-serial-viewer snart upptäcker:

1. Ojdå, förra avsnittet blev lite dyrt-syndromet..

Lades det en helvetisk massa krut på specialeffekter, gästskådisar och statister i ett avsnitt? Räkna då med att nästkommande avsnitt blir lite mer sparsmakat. Kanske återanvänds kulisserna från ett tidigare avsnitt. Ja, kanske hela avsnittet utspelar sig i högkvarteret vars kulisser används om och om igen. Låt storyn bara handla om några få av karaktärerna. Ju färre stjärnor som visas desto billigare blir det. Det här behöver inte vara dåligt. Det går att göra lysande tv med små medel. Allt som krävs är kreativa manusförfattare.

2. Manusförfattarna är på semester…

Dåligt blir det dock nästan alltid när man ägnar sig åt tv-seriebranschens absolut värsta besparingsknep: Flashbacks-avsnittet. Tittar man igenom en säsong av en tv-serie på en vecka eller två finns det inget mer förhatligt. Flashbacks-avsnittet är ett slags tv-seriens svar på pyttipanna. Hela manusförfattarstaben skickas på semester utom någon stackars praktikant som får hitta på ramberättelsen som ger oss ursäkten att få se tv-seriens stjärnor tänka tillbaka på vad som hänt under säsongen. Möjligtvis kan det vara underhållande för någon som glömt vad som hände i avsnitt som sändes för ett halvår sedan, men som serial-tv-serial-viewer har man dessa scener i allt för färskt minne. Dessutom är den taffliga ramberättelsen ofta usel. Nä, det här är det ultimata sättet för en producent att spara pengar, och ett bevis på att serien håller på att spräcka budgetramarna. Eller så sparar man bara in pengar till den stora finalen…

3. Le grand finale!
När säsongen börjar gå mot sitt slut (typ två avsnitt kvar på den 22 avsnitt långa säsongen), börjar det bli dags att brassa på. Det är himla viktigt att så här i slutet på säsongen få höga ratings så att tv-bolagsbossarna ger serien åtminstone en säsong till. Dessutom vill man hos tittarna ladda förväntningarna inför nästa säsong. Därför slutar ofta säsongen med en ruskigt spännande cliff hanger. I SF-världen ofta något i stil med: jordens undergång…
En cliffhanger som helt spelat ut sin roll för oss tv-seriearkeologer.

Teal'c - utomjordingen med Hollywoods suraste underläpp

Ja, faktiskt har allt det jag beskriver nu spelat ur sin roll. En stor del av dramaturgin i dessa tv-serier är gjorda utifrån det traditionella tv-mediets förutsättningar. Dessa förutsättningar kommer att förändras radikalt de närmaste åren. Frågan är hur. Många laddar ner tv-serierna istället för att se dem live. Det innebär minskade reklamintäkter. Samtidigt gör bolagen fortfarande stora pengar på dvd-försäljning. Så pass stora att Stargate SG-1 (vilket är den serie vi plöjer just nu) lades ner efter 10 säsonger för att istället fortsätta som en serie filmer som släpps direkt på dvd. Hittills har två filmer släppts och det är inte omöjligt att de blir fler. Och dramaturgin i en långfilm är som bekant en helt annan än tv-serien. 

PS.
När man tittar igenom en tio år gammal tv-serie kan man också konstatera att det hänt en hel del med uttrycket och dramaturgin, genom åren. Återkommer nog till detta i ett framtida inlägg.

Det har gått inflation i superhjältefilmer de senaste åren.

Watchmen

Det dräller med Batman-filmer, Spiderman räknar till tre, liksom X-men. Ja till och med usla seriefigurer som Fantastic Four har blivit lika usel film, Hulken har givits nytt liv av Ang Lee och till och med udda seriesnubbar som Daredevil och Ironman har fått egna filmer. (läs mer om superhjältefilmernas historik här >>)

Nu är det dags för Watchmen. Och för första gången på riktigt länge är mina förväntningar höga. En filmatiseringa av Watchmen förpliktigar. Alan Moore och David Gibbons serie från slutet av 80-talet bröt ny mark, och gjorde hjälteserier till vuxenlitteratur. Det var en av de första ”grafiska romanerna”. Ett seriealbum med hårda pärmar, en början ett mitt och ett slut, och inga som helst föregångare eller uppföljare. Ett verk som står för sig själv.

Kan filmen göra detsamma? Kan filmbolaget hålla sig från att avsluta filmen med en cliffhanger och sabba allt ihop? Rent visuellt verkar de i alla fall få saker och ting på plats. Kolla in den senaste trailern. 

Mer info på officiella filmsajten >>

Det lär ha kostat mellan 25-40 miljoner kronor att köpa sändningstiden för att visa amerikanska folket en 30 minuter lång film som sammanfattar Barack Obamas budskap. Jag har precis sett den och kan inte säga annat än att Obama är lika övertygande som vanligt. Vinner inte den här snubben valet är hoppet ute för det amerikanska folket.

Jag skulle nu kunna ägna lite tid åt att analysera politiken. Men istället tänkte jag skriva några rader om estetiken. Jo, det råder ingen tvekan om att upphovsmännen bakom detta vill att Barack Obama ska upplevas som helgjutet amerikansk.

1. Färgskalan. Amerikaner verkar älska oerhört mättade färger. Dessutom gärna med lätt gulstick så att vi ska känna värmen i Baracks budskap. En tekniker hos skrivartillverkaren Epson berättade för mig en gång att färgskrivarna kalibrerades olika för USA och Europa. I USA skulle det vara mycket färg i bilderna, i Europa mer neutralt.
    
2. Flaggan. Filmen inleds med böljande sädesfält som glider över i bilder på viftande händer och flaggor. Så var det etablerat. Stjärnbaneret har gjort sin första entré. Filmen fortsätter i slowmotion med bilder på människor som ler, en cowboyhatt flimrar förbi, Barack Obamas tar i hand, barnfamiljer, andra världskrigetveteraner och bam: Barack Obamas voice over övergår till en närbild, kameran växlar till en helbild och vi ser Barack Obama, statsmannamässigt (som om han redan vore vald till president) stående vid ett massivt skrivbord och en stort stjärnbaner i förgrunden.
    
3. Det multikulturella USA. Har du någon gång suttit på ett amerikanskt flygplan och sett filmen som demonstrerar säkerheten ombord? Då är risken stor att planet i filmen befolkades av afroamerikaner, vita amerikaner, asiatiska amerikaner och latinos. Ja, kanske produktionsbolaget slängt in en ortodox jude och en indian för att vara på den säkra sidan. I Barack Obamas 30 minutersfilm får kampanjmakarna med bilder på barn i de flesta kulörer, fokuserar på en latinofamilj och en svart familj men bränner det mesta krutet på att låta oss träffa vita medelklassamerikaner. Antagligen för att väga upp det faktum att Barack Obama med sin kenyanska pappa och uppväxt på Hawaii är tillräckligt exotisk i sig. Med den här filmen vill Barack Obama övertyga vita amerikaner om att han är lika hyvens som de. Kanske är det därför alla klipp där han talar i folksamlingar, består av vita medelklassamerikaner som står och nickar instämmande. ”This is our guy”.
    
4. Americana. Klart grabben i filmens första familj spelar amerikansk fotboll. Klart vi får se klipp från en parad med vinkande WW2-veteran. Och så har vi den heliga familjen. Surprise, surprise: Barack Obama är en ”family man” och har bland annat läst alla Harry Potter-böckerna högt för dottern Melia. Det enda amerikanska som saknas är det frireligiösa… men de rösterna går nog hur som helst till McCain och hans überkristna parhäst Palin.