Kategoriarkiv: bakelit guld

Cute overload…

Okej, jag vet. Jag börjar bli lite pinsam. Häromdagen på IDG:s julfest sprang jag omkring och visade folk en söt video föreställande min lilla dotter. Nästan alla gillade den (en del människor med hjärtan av is, fattade ingenting).
Men jag vet att den här lilla flickan kan bli min död. Vilken dag som helst kan jag dö knall och fall av Cute overload…

se själva:

Jämställt? Ha!

Två exempel på att vårt samhälle inte kommit så långt när det gäller jämställdhet:

1. Idag på Elektronikbranschens pressmöte om årets julklapp visades en film där en handlare fick frågan om det var mest män som handlade gps.

Nej, menade mannen och klämmer ur sig något i stil med det här (jag ska kolla det exakta citatet i mitt anteckningsblock i morgon):

Nuförtiden finns det många yrkesverksamma kvinnor…

Ett citat som borde kunna ha varit hämtat från 50-talet…

2. Jag har precis skrivit ett mejl till Försäkringskassan, som verkar ha svårt att leva med att barnbidrag ska gå ut till pappan istället för mamman. I vårt fall handlar det om en ren teknikalitet. Jag har ett konto på Skandiabanken som även Frida kan hålla koll på från sin inloggning, samt ta ut pengar ifrån med sitt Visakort. Vi ville att barnbidraget skulle in på detta konto. Därför skrev vi över barnbidraget på mig. Något handläggaren som ringde för att kontrollera det hela med Frida (jag kunde ju ha tillskansat mig Fridas namnteckning under hot) hade lite svårt att förstå.

Visst är många män svin, men det känns lite beklämmande att mamman alltid är default-förälder i alla sammanhang. Hur ska man kunna uppnå fullständig jämställdhet när mamman och pappan särbehandlas, pappan är någon man inte riktigt litar på?

Konsten att inte sälja ett medlemskap

Nej, i skrivande stund kan jag konstatera: ingen bebbe än.
Men däremot lär vi bli med tvättmaskin imorgon, till Fridas stora glädje.
Själv har jag haft en blöt stund med en bamsetvättmaskin i tvättstugan.
Tvättmaskinen var tom, programmet klart, men när jag öppnade luckan sköljde vattnet över mig.

Nä, nu lämnar vi det här med tvättmaskiner.

Låt mig berätta sagan om telefonförsäljaren från Naturskyddsföreningen:

-Hej, Anders här.

-Hej Annnnndeeerrssss! Först och främst vill jag säga: TACK!
Tack för att du kööööpt utsläppsrätter från oss.

-Okej.

-Åkte du till England eller? En fotbollsresa kanske?

-Nja, inte riktigt.

-Aha… såg att du kom från Bagis. Mina gamla hemtrakter. Tänkte liksom att du var en fotbollskille. För det är du väl?

-Hmm.

-Jo, men nu när du har varit så hyyyygglig och köpt utsläppsrätter av oss tänkte jag att du skulle ta steget fullt ut. Helt enkelt: bli medlem i Naturskyddsföreningen.

-Nä tack.

-Vaddårå? Visst det är bra att du köper utsläppsrätter. Men VI behöver inte pengar, vi behöver medlemmar!

-Sorry, jag måste nog tänka på saken.

Sen lade jag på luren bärande på en stark känsla av äckel. Visst jag gillar Naturskyddsföreningen. Min pappa är till och med aktiv i den. Men jag vägrar gå på säljdravel från någon som får provision för att jag går med i en förening. Vad är det för vits att gå med i en förening där man slösar sina pengar på att betala idioter för att pracka på folk medlemskap som de kanske inte ens vill ha.
Nope. Har redan gått på den bluffen en gång det här året. Från och med nu går jag bara med i föreningar som inte anlitar telefonförsäljare som kommer dragandes med snack om ”regeringen” och tror att man är fotbollsfanatiker bara för att man bor söder om söder.

Bergman, jag och mitt ofödda barn

Idag dog Ingmar Bergman. En skön snubbe som verkligen kunde det här med att blanda humor och blodigt allvar.

Jag är lite avundsjuk på det där allvaret. Glimten i ögat och humorn behärskar jag nog, men att ha styrkan och mognaden att vara så där förbaskat allvarig utan att blanda i någon som helst ironi är en svår konst. Somliga säger att det är svårast att göra komedi. Men i vårt skruvade tidevarv är det nästan svårast att ta någonting överhuvudtaget på riktigt allvar.

Med Bergman dör en epok, skriver somliga.

Kanske det.

Men då har ni inte träffat Frida och min blivande parvel.

Hon/han ska få en videokamera i två-årspresent, samt matas med hela Ingmar Bergman-boxen.

När andra kör Lejonkungen på repeat kommer vår lilla auteur ropa: ”Pappa pappa, jag vill se riddaren spela schack med döden”.

Vi kommer att måla barnrummet i svart och vitt, hänga stora, tunga, bruna sammetsgardiner för fönstren och låta barnet läsa katekesen i skenet från en cinematograph med inbyggd oljelampa.

Se där.

Bergman är död.

Och jag kan inte ta det på allvar.

Delen och det hela – hur svårt kan det vara?

Hej mitt ofödda barn nu ska mamma också prata en stund om solidaritet. Med en (!) dag kvar till beräknat datum vaggar jag omkring som en rar liten freakshow. Det känns som jag gäckar det naturliga och naturen genom min uppenbarelse, jag trotsar liksom humlan tyngdlagen varje gång jag rör mig ute. Men eftersom det finns andra original och kufar i Bagis passar jag in fint.

Jag såg en bra dansk dokumentär, ”Ju fler desto bättre”, på teve igår om en familj med ungefär hur många barn som helst. (jag tror de var tio eller elva, i åldrarna 1,5-20 år). De två föräldrarna drev ett jordbruk och kallade sin familj för kollektivet. Pappan berättade att barnen tidigt fått lära sig att fungera som delar i det hela. ”Vi lär våra barn att de behöver oss, men att vi också behöver dem”, sade han, apropå att alla barn tidigt får lära sig att byta blöja och mjölka kor. Kanske inget konstigt i det, men det var rörande att se att teori och praktik så väl gick ihop i familjen – när föräldrarna var borta på kurs i tre dagar kallades den äldste sonen hem från universitetsstudier för att ha huvudansvar för familjen. ”Jag är ingenting utan kollektivet” menade han på ett så ärligt och uppriktigt sätt att jag blev varm i hjärtat och tänkte på min egen kollektiva uppväxt. ”Jag sätter aldrig individen högre än kollektivet, det är tillsammans vi uträttar något”.

Och när jag vaggar omkring i Bagis bland kufarna på Konsum och lite varstans tänker jag på det – så vill jag också leva idag. Kollektiv kan kanske låta omodernt eller förlegat, men tänk på ordet nätverk istället så låter det mycket fräsigare och 2007. Att iallafall få känna sig som en viktig och värdefull del i något större är nyttigt och sunt för människan. Att få hjälpas åt och ta emot hjälp där man befinner sig, att kunna lita på att det finns människor runt omkring en som är beredda att hjälpa till, rycka ut och finnas på plats, på samma sätt som man själv har det i beredskap. Och att man också kan tänka sig att hjälpa människor som man faktiskt inte känner, annat än att man bor i samma förortsområde eller kör samma väg till jobbet.

Detta tänker jag på i Bagis, också i kölvattnet av den obehagliga diskussion som pågått i veckan i diverse radioprogram, apropå Asfaltsindianernas jakt på Suvar och Humrar. Miljöförstöringen åsidosatt (hur nu det är möjligt!) är det något oerhört osolidariskt över dessa bilar, något jag också får bekräftat i ägarnas röster när de indignerat ondgör sig över dessa studentikosa luftutsläppstrick. Trafiken är farlig som den är säger jag! Vad är det som gör att vissa individer tar sig rätten att åka två meter högre än alla andra i trafiken och därigenom krossa allt som kommer i dess väg om olyckan är framme? Det ligger en blöt osolidarisk filt som luktar egoism och ofräsch individualism över det. Och det hörs också i deras falsettröster, dessa människor som anser att bilen är en mänsklig rättighet och en förlängning av den egna kroppen och tanken, ja nästintill en reflektion av det egna jaget och den egna statusen. Och jag tänker när jag hör dem – vad rädda ni låter. Och vad ensamma ni måste vara.

Kanske har Asfaltsindianerna en hel del att göra i de finare radhusområdena här i Bagis också, men dit kan jag inte ta mig just nu, de ligger utanför min vaggzon. Jag tipsar ändå alla osäkra Suv-ägare att ta ett varv runt Bagis centrum. Där sitter kanske jag på en bänk och vilar. Jag och andra som kanske vill prata lite, som kanske också har sett dokumentärer om solidaritet på teven eller bara upplever att det samhällsklimat vi har idag handlar på tok för mycket om hårda bilar och för lite om mjuka barn och människor. Mer civilkurage och solidaritet åt folket säger jag.

Evert Taube, Ernst Kirchsteiger samt en och annan råtta

Tar ett litet brejk i flyttpackandet för att lätta min tunga bloggbörda. Har gått och ruvat på bloggvirke hela dagen som jag bara måste få ur mig.

Det hela började faktiskt i morse då jag läste i DN om ”Taubes okända kärlek” En kan tyckas gullig historia om Siv Seybolts romans med en 60-årig nationalskald på 50-talet.
Men är den så himla gullig. Kolla in det här citatet:

Som 17-18-åring var Siv med föräldrarna på ett av Taubes uppträdanden i Göteborg under tidigt 40-tal. Med blommor i hand fick hon komma bakom scenen och träffa den store:
– Jag var ju lite blyger, men när jag kom in blev han alldeles tyst och tittade på mig. Sedan kom han fram och lade sin hand på mitt ena bröst. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, berättar Siv när DN träffar henne i hennes lilla hus i Kämpersvik utanför Grebbestad i norra Bohuslän.

Gubben Taube knallar alltså rakt fram till groupien Siv och tar henne på pattarna.

Snuskgubbe!

Efter ha tänkt den tanken ett tag kunde jag inte låta bli att tänka på en annan lite obehaglig men extremt folkkär filur: Ernst Kirchsteiger.

Häromdagen såg jag första delen av Sommartorpet och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Mitt i sekvensen när Ernst fixar matjessillmackor till sina underhuggare har producenten bestämt sig för att förstärka Ernsts obehaglighet genom att växla normala bilder av Ernst med extrema närbilder där Ernst upprepar exakt samma Ernstiga mening som han klämde ur sig sekunden innan. Greppet är minst sagt märkligt. Särskilt med tanke på att denna tjatiga teknik upprepas gång på gång på gång. Till slut gömde jag mig under täcket. (se programmet här…)

Ernst märkliga egocentriska stil, med ett inpetat ”Jag” i var och varannan mening, är direkt obehaglig, men obehagligast av allt är Ernst förhållningssätt till sina ”medarbetare”. Ernst envisas med att visa upp hantverkarna för publiken och försöker på något klumpigt vis vilja få oss att tro att de trivs i hans sällskap. Ett av hans paradknep för att skapa denna illusion är att han gärna berättar för publiken att han faktiskt kommunicerat med hantverkarna och att han bär på viss specifik kunskap. Helst ska det var någon viss inställning, åsikt eller smakinriktning som Ernst inte håller med om och som han ska motbevisa. Den här gången är det någon av hantverkarna som inte gillar matjessill, något Ernst givetvis ska bota med sin briljanta smörgås (den han tillredde varvad med extrema närbilder).

Och så dags för den obligatoriska konfrontationen. Hantverkarna på rad, sittandes på en trapp i ett hörn och Ernst på sin tron, nej jag menar pall, rapandes sin monolog. Och nej Ernst, jag vågar lova att killarna i trappen inte sitter och okritiskt lapar i sig visdomar från sin store mästare. De tycks snarare längta sig bort till sina riktiga kompisar och ett tillfälle att berätta vilken egocentrisk, upplåst tönt den där Ernst är.

Ernst du är inte Erik Axel Karlfeldt. Däremot är du ”mannen som kan tala med medelålders kvinnor”, och det finns ruskigt många därute som verkar gilla din stil. (och då menar jag verkligen ruskigt)

Och så slutligen den där råttan. Den finns faktiskt inte bara där för att få till en bra rubrik. Tänkte nämligen passa på att avsluta detta inlägg med en bild från vår källare. En bild som definitivt motiverar mig att stänga av datorn och packa vidare!