bakelit guld

Hej mitt ofödda barn nu ska mamma också prata en stund om solidaritet. Med en (!) dag kvar till beräknat datum vaggar jag omkring som en rar liten freakshow. Det känns som jag gäckar det naturliga och naturen genom min uppenbarelse, jag trotsar liksom humlan tyngdlagen varje gång jag rör mig ute. Men eftersom det finns andra original och kufar i Bagis passar jag in fint.

Jag såg en bra dansk dokumentär, ”Ju fler desto bättre”, på teve igår om en familj med ungefär hur många barn som helst. (jag tror de var tio eller elva, i åldrarna 1,5-20 år). De två föräldrarna drev ett jordbruk och kallade sin familj för kollektivet. Pappan berättade att barnen tidigt fått lära sig att fungera som delar i det hela. ”Vi lär våra barn att de behöver oss, men att vi också behöver dem”, sade han, apropå att alla barn tidigt får lära sig att byta blöja och mjölka kor. Kanske inget konstigt i det, men det var rörande att se att teori och praktik så väl gick ihop i familjen – när föräldrarna var borta på kurs i tre dagar kallades den äldste sonen hem från universitetsstudier för att ha huvudansvar för familjen. ”Jag är ingenting utan kollektivet” menade han på ett så ärligt och uppriktigt sätt att jag blev varm i hjärtat och tänkte på min egen kollektiva uppväxt. ”Jag sätter aldrig individen högre än kollektivet, det är tillsammans vi uträttar något”.

Och när jag vaggar omkring i Bagis bland kufarna på Konsum och lite varstans tänker jag på det – så vill jag också leva idag. Kollektiv kan kanske låta omodernt eller förlegat, men tänk på ordet nätverk istället så låter det mycket fräsigare och 2007. Att iallafall få känna sig som en viktig och värdefull del i något större är nyttigt och sunt för människan. Att få hjälpas åt och ta emot hjälp där man befinner sig, att kunna lita på att det finns människor runt omkring en som är beredda att hjälpa till, rycka ut och finnas på plats, på samma sätt som man själv har det i beredskap. Och att man också kan tänka sig att hjälpa människor som man faktiskt inte känner, annat än att man bor i samma förortsområde eller kör samma väg till jobbet.

Detta tänker jag på i Bagis, också i kölvattnet av den obehagliga diskussion som pågått i veckan i diverse radioprogram, apropå Asfaltsindianernas jakt på Suvar och Humrar. Miljöförstöringen åsidosatt (hur nu det är möjligt!) är det något oerhört osolidariskt över dessa bilar, något jag också får bekräftat i ägarnas röster när de indignerat ondgör sig över dessa studentikosa luftutsläppstrick. Trafiken är farlig som den är säger jag! Vad är det som gör att vissa individer tar sig rätten att åka två meter högre än alla andra i trafiken och därigenom krossa allt som kommer i dess väg om olyckan är framme? Det ligger en blöt osolidarisk filt som luktar egoism och ofräsch individualism över det. Och det hörs också i deras falsettröster, dessa människor som anser att bilen är en mänsklig rättighet och en förlängning av den egna kroppen och tanken, ja nästintill en reflektion av det egna jaget och den egna statusen. Och jag tänker när jag hör dem – vad rädda ni låter. Och vad ensamma ni måste vara.

Kanske har Asfaltsindianerna en hel del att göra i de finare radhusområdena här i Bagis också, men dit kan jag inte ta mig just nu, de ligger utanför min vaggzon. Jag tipsar ändå alla osäkra Suv-ägare att ta ett varv runt Bagis centrum. Där sitter kanske jag på en bänk och vilar. Jag och andra som kanske vill prata lite, som kanske också har sett dokumentärer om solidaritet på teven eller bara upplever att det samhällsklimat vi har idag handlar på tok för mycket om hårda bilar och för lite om mjuka barn och människor. Mer civilkurage och solidaritet åt folket säger jag.