Alla inlägg av frida

Analklåda någon?

Movicol, Xyloproct, Loosec Mups, SB12 och AC3. Jag börjar det nya året med en stillsam observation av det mer…hmm, naturliga slaget. Visst, förstoppning, hemorrojder, sura uppstötningar, dålig andedräkt och jag vet inte vad, analklåda tror jag, det har väl mänskligheten alltid lidit av, men är det fler än jag som reagerat på att dessa problem blivit väldigt tillgängliga och offentliga på sistone?

Kvartssidesannonser i DN beskriver varför avföringen inte kommer ut (den är för torr minsann!), i grått socialrealistiska reklamfilmer ser distingerade herrar besvärade ut av sin analklåda och sina ändtarmsbesvär. Halsbränna och sura uppstötningar går enligt andra distingerade herrar att bota – direkt och upp till 24 timmar! En trängd herre i kö får panik eftersom diarrén gör sig påmind, men med rätt medel sitter han i nästa stund på operan istället för på toaletten. Förtroendeingivande gynekologer i vita rockar berättar ingående hur svamp i underlivet är beskaffat och botas, och Let’s Dance-inspirerade svenska skådisar gör reklam för hur man luktar gott i munnen.

Varför är det helt okej att prata om mer eller mindre intima kroppsvätskor och ”naturliga” besvär i reklam nuförtiden? (eller kanske snarare, varför har det inte gjorts i samma utsträckning tidigare?) Vilket också föranleder min sista fråga: varför är kisset i blöjreklamen och blodet i bindorna fortfarande blått? God fortsättning.

Telefonvett och etikett

Jag har alltid gillat telefonen. Jag har också alltid tyckt att lite gott telefonvett hör till det vanliga hyfset, och så blir allt så mycket trevligare om man kanske inte låter som suraste kartet på kartan. Kanske är det jobb på turistbyrå, museireception eller galleri som skadat mig, men jag bemödar mig ofta även hemma om att vara lite trevlig.

Detta har dock med ökad telefonförsäljning kommit lite på skam på sistone och det bär mig emot att säga att jag på senare tid blivit lite mer reserverad – neeeej jag vill inte köpa rotblomssaft, ja mitt barn är redan försäkrat, eh, nej jag är nöjd med mitt telefonabonnemang och ja jag ingår i Nixregistret.

Och idag fick jag och mitt nya manér på käften. En kvinna ringde och frågade efter Anders och oj vad jag syrligt och avmätt konstaterade att ”nej han jobbar” (daa, vem gör inte det en torsdag förmiddag?) och ”nej han är svår att nå på sitt jobb” (vilket ju inte är helt sant) och ”jaaaa…han lär väl komma hem ikväll någongång…”.

Kvinnan stod på sig och frågade om jag kunde ta ett meddelande. Hon ringde från SJ och ville informera om att det tåg vi bokat in oss på i jul har ny avgångstid. Om jag kunde vara så vänlig att föra det meddelandet vidare till Anders, eftersom SJ inte vill att vi ska missa tåget.

Och där stod jag med mitt syrliga i halsen. Jag blev svettig och kände att surkartet hade gått igång och liksom tagit över och förpestat hela samtalet och… jag kunde liksom inte få det trivseltrevligt igen. Så, förlåt Camilla på SJ, du som förmodligen ägnar hela din arbetsdag åt att ringa runt till tågresenärer och berätta om en fem minuters tidigareläggning av ett norrlandståg i julhelgen. Otack är världens lön eller hur är det nu?

Höger eller vänster, vad tar du?

Ja, det var väl skönt att få det sagt. Så att vi kan fortsätta blogga även så här post-Vanna. Allt i hela tillvaron har förstås egentligen med Vanna att göra nu, det fattade vi väl kanske inte innan. Jag vill ändå ta till orda om något annat, apropå en liten kort notis i DN för någon vecka sedan: ”Straffsparkarnas irrationella logik”.

Statistiskt sett har man i en israelisk studie nu konstaterat att det är störst chans att rädda en straffspark om målvakten står kvar i mitten av målet. Trots detta har man kommit fram till att målvakten nästintill alltid väljer att kasta sig åt höger eller vänster. Trehundra straffar har synats i sömmarna och visst slänger sig målisen både åt höger och vänster i hela 94 procent av fallen. Enligt forskarna gör målvakterna detta irrationella eftersom man då efteråt i alla fall kan säga att man försökte.

Jag vet inte om det kanske är någon hormonell effekt som gör att jag, i motsats till notisens författare Martin Hedesström, tolkar resultatet som gott. (Hellre ta i ordentligt än att riskera att anklagas för att inte ha gjort tillräckligt. Se bara på invasionen av Irak, dundrar Hedesström i som avslutning av sin text)

För jag tycker att det någonstans finns något fint mänskligt i detta. Viljan till att aktivt försöka istället för att passivt titta på – även om man kanske vet att det inte är det allra smartaste. Viljan till att göra sitt bästa och ställa upp för andra människor som kanske betyder något för en själv kan ibland kanske övervinna logik och strategi. Och att efter valet och den misslyckade räddningen ändå få konstatera att man i alla fall gjorde sitt bästa är säkert bra för individens självkänsla. Och det känns humant på något vis. Och också lite fint av forskarna att forska på något så banalt men ändå så mänskligt, får man väl säga.

Men det är jag det, som just nu inte tror eller vill veta att det finns något ont i människan eller i världen, iallafall inte utanför bubblan i Bagis där jag och Vanna befinner oss. Kärlek till alla.

Härmed kallar jag dig…Q1

Hörde en sån rörande konversation på tunnelbanan häromdagen. Ett alldeles nyförlovat par i 30-årsåldern satt med blänkande ringar och tittade varandra djupt i ögonen. Hon kanske lite mer engagerat än han:

-Men nu när vi är förlovade…vad tänker du kalla mig då?
-Eh, hur då, vad menar du? (han låter lite förvirrad)
-Ja, men som till exempel Niklas, han kallade ju Mia för sin trolovade! ( nervöst skratt och lite nojs på det) Så nu när vi…ja, vad tänker du kalla mig?
– Eh jag kan ju inte kalla dig min trolovade som Niklas, det vore ju att härma honom…
– (triumferande) Men hon är ju hans fru nu, de är ju gifta!

(lång tystnad, jag ser att mannen tänker förbrilt utan att riktigt förstå vad det är hon är ute efter. Samtidigt gissar jag att hon i spänd förväntan hittar en rad alternativ som han borde komma på ”hjärtat” ”gullet” ”sockertoppen” ja, vad vet jag)

– Q1. Säger han nöjt.
– Eh, vadå?
– Jag ska kalla dig Q1!

(fortfarande ingen vidare respons från henne)

– Du vet, polisens högsta chef kallas ju Q1. Som bestämmer och har makt. Det ska jag kalla dig.

Slut på samtalsämnet. Hon ägnar sig åt att intensivt studera vattnet kring Slussen för att samla sina tankar eller dölja sin besvikelse. Han ser nöjd ut, som att han berömmer sig själv för att ha varit så snabbtänkt.

Ja se den sanna kärleken den sanna kärleken…

Delen och det hela – hur svårt kan det vara?

Hej mitt ofödda barn nu ska mamma också prata en stund om solidaritet. Med en (!) dag kvar till beräknat datum vaggar jag omkring som en rar liten freakshow. Det känns som jag gäckar det naturliga och naturen genom min uppenbarelse, jag trotsar liksom humlan tyngdlagen varje gång jag rör mig ute. Men eftersom det finns andra original och kufar i Bagis passar jag in fint.

Jag såg en bra dansk dokumentär, ”Ju fler desto bättre”, på teve igår om en familj med ungefär hur många barn som helst. (jag tror de var tio eller elva, i åldrarna 1,5-20 år). De två föräldrarna drev ett jordbruk och kallade sin familj för kollektivet. Pappan berättade att barnen tidigt fått lära sig att fungera som delar i det hela. ”Vi lär våra barn att de behöver oss, men att vi också behöver dem”, sade han, apropå att alla barn tidigt får lära sig att byta blöja och mjölka kor. Kanske inget konstigt i det, men det var rörande att se att teori och praktik så väl gick ihop i familjen – när föräldrarna var borta på kurs i tre dagar kallades den äldste sonen hem från universitetsstudier för att ha huvudansvar för familjen. ”Jag är ingenting utan kollektivet” menade han på ett så ärligt och uppriktigt sätt att jag blev varm i hjärtat och tänkte på min egen kollektiva uppväxt. ”Jag sätter aldrig individen högre än kollektivet, det är tillsammans vi uträttar något”.

Och när jag vaggar omkring i Bagis bland kufarna på Konsum och lite varstans tänker jag på det – så vill jag också leva idag. Kollektiv kan kanske låta omodernt eller förlegat, men tänk på ordet nätverk istället så låter det mycket fräsigare och 2007. Att iallafall få känna sig som en viktig och värdefull del i något större är nyttigt och sunt för människan. Att få hjälpas åt och ta emot hjälp där man befinner sig, att kunna lita på att det finns människor runt omkring en som är beredda att hjälpa till, rycka ut och finnas på plats, på samma sätt som man själv har det i beredskap. Och att man också kan tänka sig att hjälpa människor som man faktiskt inte känner, annat än att man bor i samma förortsområde eller kör samma väg till jobbet.

Detta tänker jag på i Bagis, också i kölvattnet av den obehagliga diskussion som pågått i veckan i diverse radioprogram, apropå Asfaltsindianernas jakt på Suvar och Humrar. Miljöförstöringen åsidosatt (hur nu det är möjligt!) är det något oerhört osolidariskt över dessa bilar, något jag också får bekräftat i ägarnas röster när de indignerat ondgör sig över dessa studentikosa luftutsläppstrick. Trafiken är farlig som den är säger jag! Vad är det som gör att vissa individer tar sig rätten att åka två meter högre än alla andra i trafiken och därigenom krossa allt som kommer i dess väg om olyckan är framme? Det ligger en blöt osolidarisk filt som luktar egoism och ofräsch individualism över det. Och det hörs också i deras falsettröster, dessa människor som anser att bilen är en mänsklig rättighet och en förlängning av den egna kroppen och tanken, ja nästintill en reflektion av det egna jaget och den egna statusen. Och jag tänker när jag hör dem – vad rädda ni låter. Och vad ensamma ni måste vara.

Kanske har Asfaltsindianerna en hel del att göra i de finare radhusområdena här i Bagis också, men dit kan jag inte ta mig just nu, de ligger utanför min vaggzon. Jag tipsar ändå alla osäkra Suv-ägare att ta ett varv runt Bagis centrum. Där sitter kanske jag på en bänk och vilar. Jag och andra som kanske vill prata lite, som kanske också har sett dokumentärer om solidaritet på teven eller bara upplever att det samhällsklimat vi har idag handlar på tok för mycket om hårda bilar och för lite om mjuka barn och människor. Mer civilkurage och solidaritet åt folket säger jag.

Mäklarångest

Fem skäl till varför jag inte vill bli mäklare:

1. Jag är så dålig på att göra affärer och bara tänka i termer som ”luras”, ”smida medans järnet är varmt” och ”nu sätter jag dit dom nybörjarna”.

2. Jag är dålig på kompassriktningar.

3. Jag kan inte fotografera i grodperspektiv så att allt ser ut som tipptopp på bilderna fastän det inte alls nödvändigtvis behöver vara så i verkligheten.

4. Jag gillar inte att komma hem till folk som har det fult och så måste jag låtsas att jag gillar det.

5. Jag passar inte i grå kostym.