augusti 2009

Visserligen är min Frida väldigt trogen, men det är inte henne som detta inlägg syftar på. Nä, det syftar på en dokumentär som Frida och jag av ren slump såg igår på Kunskapskanalen, en dokumentär som går i repris nu på söndag klockan 23:00. Här är dokumentärens synopsis:

Vi följer Frida, 76 år, som vid 12 års ålder började arbeta som piga. Ett stycke nutidshistoria av Marianne Gillgren. 1988 träffar vi Frida Nilsson, 76 år, som arbetar hos doktorn, 94 år, i en stor Östermalmsvåning i Stockholm. Frida bor i det lilla, lilla rummet innanför köket. Hon serverar lunch och middag till doktorn i stora matsalen. Själv äter hon de kalla resterna i köket efteråt. 1993 fyller doktorn 100 år och Frida är nu 81. Hon öppnar för gästerna och hon serverar, och när alla hurrar och skålar för doktorn i sherry, höjer Frida sitt glas ensam i köket. 1998 har doktorn dött vid 104 års ålder. Frida får för första gången, 86 år gammal, en egen bostad. Jag har ju aldrig haft något eget, säger Frida, som började arbeta som piga vid 12 års ålder, när hennes mamma dog.

Alla ni som tycker att det är fräscht med hushållsnära tjänster och som tycker det är helt oproblematiskt att låta andra människor ta hand om sin matlagning, städning med mera borde se denna dokumentär. Kanske tycker ni det är okej att ha en tant boende i hela sitt liv i en liten skrubb i anslutning till köket, jobba alla dagar utom söndagar och onsdags-eftermiddagar. Passa upp och äta herrskapets rester.

Att den här filmen är gjord 1999 är helt fantastiskt. Trodde själv att detta fenomen dog ut någon gång mot slutet av 60-talet eller åtminstone på 70-talet. Dokumentären väcker väldigt många frågor. Bland annat undrar man hur det ser ut idag? Vad händer i våningarna på Östermalm och i villorna i Djursholm egentligen? Dessutom väcker den hos mig ett visst klassförakt. Jävla, egotrippade, överklassäckel, var min kvardröjande känsla när det visade sig att gubben inte ens hade heder nog att testamentera sin våning till tanten som offrat hela sitt liv för att han skulle kunna få leva sitt förlegade, konserverade överklassliv. Fyfan. Samtidigt all heder till gubben som släppte in Marianne Gillgren i sitt överklassreservat och lät henne göra denna fascinerande film.

Kanske man borde försöka göra en uppföljare och undersöka vad hans släktningar gör idag…

Se filmen!