Min musikaliske ledsagare Fredrik S skickade en länk till den här videon idag. Och visst är låten bra, och videon också.
Och inte nog med det. Surfa in på The Maccabees hemsida, fyll i ett formulär och du får ladda ner låten helt gratis…
Ni visas månatligt arkiv för mars 2009.
Nä, de finns inte på Spotify
Jaha, då har man ägnat bandet Stockholm Stoner alldeles för mycket tid. Hade faktiskt inte hört talas om dem innan dagens ”bloggbävning” mot Liza Marklund som skrivit en krönika om sin stackars kompis som inte längre kan leva på sin bredbenta gubbrock. Orsaken till att Stockholm Stoner inte säljer platina går enligt Liza Marklund (eller kanske snarare hennes polare) att hitta i följande:
1. Det är väldigt svårt att nå fram idag. Melodifestivalen, Idol och Allsång på Skansen tar allt mediautrymme.
2. Det säljs inga skivor längre. Mega har fått lägga ner. Allt laddas ner.
Orsaken till bloggbävningen är inte att Liza Marklund ägnar sin spalt åt att göra reklam för sin kompis band. Nej, det är bland annat påståendet att Stockholm Stoners skiva laddats ner 80.000 gånger från bittorrent-sajter. Något som ifrågasatts av många bloggare (brokep var tidigt ute), och som slutligen fick sin förklaring i Ulf Hedlunds blogg. Vilket i sin tur ledde till att Expressen tog bort den minst sagt felvisande siffran.
En del av förklaringen till Stockholm Stoners miserabla försäljning finns (precis som Roger Åberg uppmärksammat) i följande citat:
Den fysiska plattan släpptes den 21 januari i år.
För att hitta nya marknader och verkligen få ut sin musik så sålde de in skivan exklusivt – till Coop, ungefär som Eagles gjorde i USA när de sålde in sin platta till Walmart.
Stockholm Stoners är inte Eagles. Coop är inte Walmart, och det är väldigt svårt att sälja något som få känner igen och som det knappt går att få tag i. Målgruppen för Stockholm Stoners har troligtvis cementerat sin musiksmak för länge sen, och ägnar sin skivkonsumtion åt att köpa samlingsplattor med gamla beprövade kort. När de står där på Coop Extra med en liter mjölk i ena handen och en cd i den andra, köper de nog snarare än Greatest hits-skiva för 69:50 än en fullpris cd med en okänd grupp (om än frontad av Mats Ronander).
Det är defintivt svårare att sticka ut och nå ut idag. Ett sätt är att få sin kompis Liza att skriva en illa researchad krönika. Frågan bara om genomslaget blir så bra, och om de internetaktiva som plötsligt vet vilka Stockholm Stoners är vare sig kommer köpa eller ladda ner skivan? Och om någon börjar seeda den på Piratebay, så görs det nog bara som ironi… så tuff och elak är farbror internet.
PS:
(På Roger Åbergs blogg hittar jag även länkar till sågningar av Stockholm Stoners skiva. Ystads Allehanda är väldigt elaka, och Nils Hansson på DN verkar inte så övertygade om SS storhet han heller.)
Den har funnits på min att-göra-lista i flera månader. ”Operation Spice”. Även kallad Operation Basilika. Eller kort och gott: Någon jävla ordning i kryddskåpet måste det väl vara!
Så gott som dagligen har jag svurit över att alla kryddburkar ligger huller om buller på en hylla i kökskåpet brevid spisen. Kryddhylla ovanför spisen har aldrig varit ett alternativ. Det mår ju inte kryddorna bra av. Kryddor i kökslåda med särskilda fack (som den här) verkar smart, men vi har ingen låda över. Lösningen är små lådor du kan plocka ut när du lagar mat. Dessutom med bra och logisk ordning.
Tanken har funnits där länge, men idag blev det äntligen av. Här bredvid ser ni resultatet.
Av bara farten målade Frida och jag om toalettens väggar (med den krydddoftande färgen Tandoorirött) och jag skruvade upp en magnetlist för knivarna.
En riktigt bra dag med andra ord.
Förutom att skriva två inlägg på Bagisbloggen, twittra, fejsat, dutubat (kreationisterna är galna), mejlat, rsssnokat, jaikuat, bloggyat, millat (jo Adamos twitterattack är lam) och kollat in grejor på Ikea, har jag ägnat merparten av kvällen åt att göra en Kurbitstshirt på Spreadshirt.net. Vi har länge pratat om att det vore kul att göra lite merchendize till Kurbitsbloggen. Inte minst vore det kul för Frida att gå runt med en schysst Kurbits-tshirt. Men att bara plocka loggan och göra om den till tshirt visade sig inte vara helt lätt.
Vill man ha ett riktigt bra tryck ska man ta fram en vektoriserad eps. Så långt inga problem. Loggan är ju gjord i Illustrator. Men trycket hos Spreadshirt görs i max tre färger. Jag fick alltså försöka reducera tio färger till tre. Första versionen såg väldigt AIK ut. Färgerna var svart, gult och rött. Frida ville ha mer neon och resultatet av det försöket (som dessutom krävde en del modifikationer av loggan) ser ni här brevid. Motivet är uppladdat på mitt Spreadshirt-konto och nu återstår det att se om de godkänner det. Den processen kan tydligen ta upp till två dagar. Under tiden kan jag fundera på fler motiv. Vet att Frida hemskt gärna skulle vilja ha ett med texten: ”Kurbitch”.
Enda sedan jag som finnig (jo, jag hade tre, fyra finnar i pannan) tonåring spelade rollspelet Mutant har jag fascinerats av tanken att förbättra kroppen med tekniska implantat. Och nu har tydligen en kille i Finland som av DN betecknas som ”datornörd” ersatt sitt förlorade finger med ett usb-minne. Lite sökningar på nätet och jag får lära mig att killen heter Jerry Jalava och att fingret inte alls känns särskilt cyborg. Kolla in Jerrys Flickr-galleri >>
Visst känns det mer Buttricks än Cyberpunk?
Tacka vet jag projektet Eyeborg. Rob, filmskaparen, som skadade sitt ena öga som liten och nu försöker förverkliga drömmen om att byta ut det mot en protes med inbyggd trådlös kamera. En skön gammal scifi-dröm. Och dessutom mångas mardröm. Tänk att när som helst bli fotad utan att själv veta om det?
Kolla in filmen nedan, och läs Eyeborg-bloggen.
EYEBORG– The Two Week Trial from eyeborg on Vimeo.
Nä, ”kiss, kiss” ska inte läsas ”piss, piss” utan ”puss, puss”. För är det något som gjort den senaste veckan till den kanske mysigaste under hela min pappaledighet så är det Vannas nyvunna favorithobby att pussa mamma och pappa hejdå, godnatt, tack för maten… osv. Det är så rörande att man blir alldeles mushy bara man tänker på det.
Som totalt opartisk och neutral betraktare av Vanna kan man konstatera att denna flicka gör en hel enorm massa framsteg just nu. Ord av alla möjliga slag väller ur hennes lilla mun och veckans motoriska övning är en slags piruett. Eller kanske snarare snurr. Varv efter varv snurrar hon runt tills hon som drucken raglar in i väggen eller ramlar skrattandes ihop i en hög på golvet. Häromdagen kan jag nästan svära på att Vanna mitt under sitt allra mest passionerande snurrande ropade ”dervisch, dervisch”.
Och pappa förstår. Den här veckan har varit en turkisk vecka. Först ”kuzu, kuzu”, sedan snurrar hon runt som en virvlande dervisch.
PS. Idag var Vanna och jag på den nyöppnade öppna förskolan Fyren. Läs om den på Bagisbloggen >>
Jovisst är hela busshållplatsen en enda stor jättevåg. Sätt dig och vänta på bussen och alla runt omkring får se precis hur mycket du väger. Bilden är knäppt i Nederländerna och marknadsförningskampanjen gör reklam för gymkedjan Fitness First.
Greppet är onekligen fräckt… men är det bra marknadsföring?, frågar sig bland annat den utmärkta tidskriften Good på vars blogg jag hittat bilden. Kanske inte kampanjen får just de som sätter sig på bänken att gå på gym. De kanske blir mer sugna på att gå till en advokat och fråga om det går att stämma Fitness First för ärekränkning.
Däremot får kampanjen en effekt när den som här upprepas på Internet. Tusentals bloggar kommer att publicera bilden och skriva en skrockande text. Perfekt för Fitness First som råkar vara en internationell gymkedja och säkert inte bara vill ha kunder i Rotterdam.
Via: Good, Via: The Cool Hunter
Som varandes en av de med ett namn som börjar på bokstaven A har jag då och då den sällsamma förmånen att få så kallade samtal från rumpan. Någon vän ringer, jag svarar och allt jag hör är ”krdonk, krdonk, krdonk” och mumlande röster i bakgrunden. Ofta är personen som ringer ute på promenad och har antagligen en mobil med autopilot i fickan. Ibland har jag förmånen att kunna tjyvlyssna, men för det mesta är det bara onödigt irriterande nonsens.
Mitt råd till dessa personer har fram tills nu varit att lägga in ett fejknummer i telefonlistan. Kanske en person som heter ”007″ med telefonumret 000? Men så läste jag på reklambyrån Vinter om denna geniala idé:
Lägg in en person du kallar ”A blind call” överst i listan och mata in ett betalnummer till en hjälporganisation. På så vis ger du en slant i välgörenhet varje gång du råkar ringa med rumpan.
Kul tänkt. Synd bara att Herr H, som brukar vara flitigast med att ringa upp mig ofrivilligt, snart kommer att behöva ett eget insamlingsnummer. Och synd för alla oss som gärna lite ofrivilligt vill skänka en slant men som lärt oss att mobiltelefoner har något som kallas knapplås.
Tänkte ägna mig åt lite skryt. Först en hyllning till min fru Frida som firar ständigt nya triumfer med Kurbitsbloggen. Igår var hon till exempel med i tv. Och det är stort. I alla fall traditionellt stort. Vi som lägger vår mediatid på nätet tycker nog det är större att det går att se det hela på SVT Play (Frida kommer in som expert 4:30 in i programmet).
Kan heller inte låta bli att lägga upp en bild från när de filmar sajten. Är det inte härligt meta: läs Kurbits på Svt Play…
Nästa släkting att hylla är Fridas moster Lissa. För två år sedan lyckades hon med konststycket att leverera en doktorsavhandling i antropologi som gavs ut som bok med allmänintresse. Man ska ju vara två – män och kärlekslängtan i glesbygden, är engagerande och gripande läsning om drömmen om äkta kärlek och tvåsamhet. Tillhör du dem som hade lite ont i magen när du såg killingängets film Torsk på Tallin? Följ upp den med Lissas avhandling… eller varför inte: Åk till Luleå och gå på teater!
Skådisen till vänster ska föreställa antropologen Lissa i tropikhjälm.
För jojovisst! Inte har Lissa bara lyckats med att förvandla akademisk avhandling till spännande bok, den har nu också förvandlats till pjäs! Premiären ägde rum på Norrbottensteatern den 28 februari och har hittills fått lysande recensioner i Norrländska Socialdemokraten, Norrbottenskurien och Nummer.
Ett litet citat:
Det handlar alltså om en slags vetenskapsteater som faktiskt ska visa sig innehålla alla de goda komponenter man kan önska sig av en föreställning.
Socialantropologen kliver alltså av bussen i detta Utanträsk för att intervjua män om kärleksrelationer. Det vi får följa är männens berättelser och forskaren Lissas reflektioner. I förstone låter det kanske inte så upphetsande, men det här är faktiskt det bästa jag sett på scen på mycket länge.
Kul Lissa! Nu håller vi tummarna på att pjäsen även kommer att gå på turné söderöver.
Och slutligen lite reklam för Fridas bror Anders som gör ett enastående jobb som hummande och brummande bas i Göteborgs Indiekör. Provlyssna här >>
Ibland är man lite extra glad över att man är pappaledig och slipper vara på jobbet. Exempelvis när det är dags att göra test av prylar som ger elstötar. Kolla in M3:s underhållande, bitvis stötande test med filmklipp och allt här >>
Senaste kommentarer
Pred: Hej! Kan du göra videon med dina ordförklaringar tillgänglig igen? Tyckte den var fruktansvärt rolig och skulle...
Jacky: Hej Virre. Lite svårläst. Hade inte tänkt att sonen skulle slå upp det på sin blogg när jag skrev det. Jag...
Jacky: HÅLLER MED VIRRE OM gRAVENSTEINER.
Virre: Men det måste vara något fel på just den Gravensteineräpplet. Ska ju vara syrligt och saftigt. Ett av de bästa...
Virre: Hej! Det här verkar vara ett av de mindre krångliga recepten jag har hittat, och jag saknar verkligen mince...