Brittisk matkultur: Delikatesser jag älskar del 2

Då fortsätter jag mitt frossande i britternas bidrag till den internationella gastronomin… I del ett kunde ni läsa om trekantsmackor, Branston Pickles, Bangers och Marmite. Här är dagens genomgång:

PG Tips

PG Tips: teet på de flesta britters läppar.
PG Tips: teet på de flesta britters läppar.

De viktigaste gastronomiska insatsen britterna gjort är faktiskt som importör. Tack vare det brittiska imperiet har Europa och resten av världen fått sig en hel del till livs. Te från Ceylon/Sri Lanka, är en sådan sak. Och åtminstone i England är PG Tips, teet i de flesta kannor. Det bergamottoljekryddade teet Earl Grey har jag faktiskt aldrig sett någon dricka i England. Nä här är det hederligt svart te som gäller (i samma stil som te som marknadsförs som English Breakfast här i Sverige). Te är inget för mesar. Hos min Granny och Grandpa kunde en kanna ibland stå på hela dagen. Då och då kastade man i en ny PG-tip och fyllde på med mer kokande vatten. Teet var starkt, nästan garvsyrestarkt. Men vad gjorde det. Engelskt te ska drickas med mjölk, och ska man tro min mor, ska mjölken i koppen först, och teet hällas på sen. 

Scones

Scones med clotted cream och sylt (bild från: Wikipedia)
Scones med clotted cream och sylt (bild från: Wikipedia)

Med ursprung i Skottland är scones tekoppens bäste vän. Somliga anser nog att shortbread, en annan skotsk specialitet, delar denna titel. Men sorry mamma, jag har aldrig varit en fan av detta stenhårda, supersöta, superfeta tilltugg. Jag är en scones-man hela dagen.

Det luriga med scones är att de endast är goda direkt från ugnen. Jag har suttit på en hel del usla turistfällor och ätit ”cream tea” för att besviket upptäcka att syltbyttorna och den obligatoriska ”klottade” grädden kompletterats med mikrovärmda scones. Nä scones ska vara färska, och för min del bara ätas med lite smör och en skiva ost. Den överdrivet vispade grädden får engelsmännen behålla själva.

Fish and Chips

Uäääck! Kanske de flesta av er (återigen) tänker. Detta uääck kan vara av flera slag. Är det uuäck för att du ätit fish and chips på en svensk pub? Då är det ofta inte ett legitimerat uääck. Då är risken väldigt stor att du ätit en panerad fisk med strips. Ett uääck efter att ha ätit något i stil med det på bilden ovan är mer berättigat. Stora chunkiga potatisbitar som kastats runt i fritösen, och rejäla fiskfiléer friterade i ”batter”.

Som jag sagt förut. Jag är jävig. Minns hur vi brukade gå ner till ”the village” hämta våra påsar med fish and chips (invirat i tidningspapper) och sitta där hos grannie och grandpa och mumsa. Tillbehör: En gryta kokta ärtor, ett saltkar och… nästa listplacering…

Malted vineger

De stora slappiga ”chipsen” (alltså det vi kallar pommes i Sverige) är ingenting utan salt och britternas fantastiska maltvinäger. Precis som Marmite verkar det här vara en spinoff från ölbryggandet. Man gör en öl av maltad korn, som man sedan förvandlas till vinäger… Det är också denna vinäger som ger smaken till de fantastiska chipsen (crisps på engelska) ”salt and vineger”. Mmm.

 

Plumpudding

När jag skrev om Branston Pickles nämnde jag något om långa ingredienslistor. Längst av dem alla har nog julspecialiteten plumpudding. Min familj brukar göra en varje jul (se bild från 2005) och jag lovar dig, listan med ingredienser är lång. Det hackas russin, sultaner, nötter, brödsmulor, fruktbitar… ja det mesta utom plommon. Och så rör man om allt, kokar det väldans länge och låter det stå. Finsmakare låter den stå ett par månader… somliga år.

Plumpudding - flamberas precis innan man äter.
Plumpudding - flamberas precis innan man äter.

När jag var liten tyckte jag inte plumpudding var så gott. Det är en så kallad ”aquired taste”. Oerhört mäktig och komplex. Ja, helt fantastisk! Det är fantastiskt att så många olika ingredienser faktiskt smälter ihop och skapar en enda stor smak.

Varför då alla dessa ingredienser? Jag tror att det är en del kombo av kolonialism och statusjakt. Med kolonierna kom kolonialprodukter som torkad frukt och kryddor. När julen kom ville man visa sitt välstånd genom att få in så många av dessa som möjligt i samma kaka. Man skulle kunna säga att plumpudding är engelsmännens svar på amerikanernas Surf-and-turf. Men där amerikanerna bara var vulgära lyckades engelsmännen i sin kolonialvaruexcess faktiskt utveckla något sensationellt.

 

Sådärja. Nu lägger jag ner mitt brittisk-matkultur-projekt för den här gången. Har faktisk material till en blogg till… men den gör jag bara på allmän begäran. Får väl skriva om lammstek med myntasås, 99 with flake, Polo och en massa annat, någon annan gång.

8 reaktioner på ”Brittisk matkultur: Delikatesser jag älskar del 2

  1. Anders,

    Nu har du äntligen avsckräckt mig för alltid att ta kontakt med den brittiska matkulturen och faktiskt ge den en chans. Det kommer jag aldrig att göra nu.

    Tack,
    Simon.

  2. Och här kommer den första av de allmänna begäringarna! Mer av dina skarpa mattexter, tack. De inte bara inspirerar men väcker matlusten så in i Nordingrå!

  3. Anders försöker skapa vandringshistorie om engelsk tekultur. Jag har hört samma sak om böndernas kokkaffe i Sverige.
    Teèt blev starkare och starkare med åren pga. Granny blev rätt så glömsk. det blev mer och mer teblad om hon inte missade helt förståss. En annan orsak var att gamlingars smaklökar som blir avtrubbade. det kunde vara upp till sju tebrygg om dagen.
    ”A nice hot strong cup of tea” ( Mrs. Yiggy Winkle – Beatrix Potter)

  4. Äh, jag försöker inte skapa vandringshistorier. Engelsmän brygger te starkare än de flesta svenskar (även om inte alla brygger teet så starkt som granny). Dessutom dricker många engelsmän sitt kaffe svagt. Och svagt kaffé påminner ibland om överbryggt te… 😉 om än mycket äckligare.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.