Fyra funderingar från Göteborg

Frida, Vanna och jag känner ingen större sorg efter att ha lämnat Göteborg. Men visst har vi haft tre spännande dagar, och medan Frida tillbringat större delen jobbandes på bokmässan, har Vanna och jag ramlat var och varannan gata fram i denna charmiga, go-gosiga stad. Här ett par funderingar:

 

Fundering ett: De goa glaa tjötiga göteborgarna...
Plats: Vasagatan. Tid: 23:00, fredag natt. Vanna sover i vagnen. Jag är på väg från trevlig middag hos Ola och Anna i Haga. Ska möta Frida någonstans på vägen. Överallt raglar fulla göteborgare i 18-25 årsåldern. En av dem tar sig med gungiga steg fram till mig. Böjer sig ner över vagnen och säger:

-Hallåååå bebin. Harrröö eld ellller?

Jorå, göteborgare är jättekul. O goa. Och en del av dem är tydligen väldigt fulla på fredagskvällar. 

Fundering två: Lilla London
-Du vet väl att Göteborg kallas ”Lilla London”, sa Anna när vi drog våra barnvagnar över gatstenen i Göteborgs blåsiga hamnkvarter.

Jomenvisst. Det har man ju hört. Varför?, är frågan. Här har vi ett svar levererat av Punkt.se:s Göteborgsupplaga:

”Namnet anspelar på stadens kontakter med England och Skottland. När Göteborg industrialiserades på 1800-talet fick många inflyttade affärsfamiljer, såsom Carnegie, Chalmers, Chapman, Dickson, Hall och Keiller inflytande över Göteborgs kulturella utveckling. Det var också här man gav de första lektionerna i engelska och satte upp den första svenska Hamlet-föreställningen.”

Tänker man då verkligen London, när man klampar runt i Göteborg? Njä… men en sak engelskt har de: Slottskogen. En fantastisk park som på många vis är engelsk till sin karaktär. Inte fullt lika regelmässigt engelsk som Hagaparken (i Stockholm), med sina fantastiska gräsytor, men de underbara lövträden fick i alla fall mig att tänka England. Nästa gång jag åker till Göteborg ska jag nog tillbringa minst en heldag här. Leka med Vanna på lekplatsen Plikta, besöka djurparken, eller helt enkelt bara vara.

Fundering tre: Spårvagn, hur bra är det egentligen?

Jag älskar kollektivtrafik, och jag har alltid gillat spårvagnar. Men utrustad med barnvagn fick jag både en och två gånger anledning att drömma mig hem till tbanan. Tbanan smyger aldrig upp runt hörnet och klipper ens barnvagn när man tittar åt andra hållet… Tbanan har nästan alltid plats för barnvagnar (undantaget vissa extrema rusningstrafiksturer då man helst håller sig undan). I Göteborg kom jag på mig själv att be en bön till en gud jag inte tror på, med förhoppningen om att nästa spårvagn passade mina syften. Att den 1: inte var av prehistorisk typ (läs mitten av förra seklet) med manuella dörrar, och 2: inte hade alla tre (!) barnvagnsplatserna upptagna av barnvagnar, rullstolar eller varför inte en polsk hantverkares hela bohag.

Fundering fyra: Dialektsjukan

Jo, det är lite skönt att komma hem. Inte för att vi hade det tråkigt i Göteborg (tack Anders för fantastisk middag och logi, tack Anna o Ola för mysig fredagkväll, och tack bokmässan för de allra märkligaste montrar (återkommer till det)). Alla gjorde allt rätt. Felet ligger hos mig. Allt beror på dialektsjukan. Låt mig illustrera:

Jag går förbi en skylt som det står Göteborg på. Sekunden senare hör jag mig själv klämma ur mig ett:

 ”Jööööötebååårg”

Nä, det är inte sunt. Det är aldrig sunt när jag får för mig att härma dialekter. Det är det många som kan intyga.

Därmed sätter jag punkt för denna Göteborgorgie. Sluttjötat.

En reaktion på ”Fyra funderingar från Göteborg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title="" rel=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>