september 2008

Ni visas månatligt arkiv för september 2008.

Frida, Vanna och jag känner ingen större sorg efter att ha lämnat Göteborg. Men visst har vi haft tre spännande dagar, och medan Frida tillbringat större delen jobbandes på bokmässan, har Vanna och jag ramlat var och varannan gata fram i denna charmiga, go-gosiga stad. Här ett par funderingar:

 

Fundering ett: De goa glaa tjötiga göteborgarna...
Plats: Vasagatan. Tid: 23:00, fredag natt. Vanna sover i vagnen. Jag är på väg från trevlig middag hos Ola och Anna i Haga. Ska möta Frida någonstans på vägen. Överallt raglar fulla göteborgare i 18-25 årsåldern. En av dem tar sig med gungiga steg fram till mig. Böjer sig ner över vagnen och säger:

-Hallåååå bebin. Harrröö eld ellller?

Jorå, göteborgare är jättekul. O goa. Och en del av dem är tydligen väldigt fulla på fredagskvällar. 

Fundering två: Lilla London
-Du vet väl att Göteborg kallas ”Lilla London”, sa Anna när vi drog våra barnvagnar över gatstenen i Göteborgs blåsiga hamnkvarter.

Jomenvisst. Det har man ju hört. Varför?, är frågan. Här har vi ett svar levererat av Punkt.se:s Göteborgsupplaga:

”Namnet anspelar på stadens kontakter med England och Skottland. När Göteborg industrialiserades på 1800-talet fick många inflyttade affärsfamiljer, såsom Carnegie, Chalmers, Chapman, Dickson, Hall och Keiller inflytande över Göteborgs kulturella utveckling. Det var också här man gav de första lektionerna i engelska och satte upp den första svenska Hamlet-föreställningen.”

Tänker man då verkligen London, när man klampar runt i Göteborg? Njä… men en sak engelskt har de: Slottskogen. En fantastisk park som på många vis är engelsk till sin karaktär. Inte fullt lika regelmässigt engelsk som Hagaparken (i Stockholm), med sina fantastiska gräsytor, men de underbara lövträden fick i alla fall mig att tänka England. Nästa gång jag åker till Göteborg ska jag nog tillbringa minst en heldag här. Leka med Vanna på lekplatsen Plikta, besöka djurparken, eller helt enkelt bara vara.

Fundering tre: Spårvagn, hur bra är det egentligen?

Jag älskar kollektivtrafik, och jag har alltid gillat spårvagnar. Men utrustad med barnvagn fick jag både en och två gånger anledning att drömma mig hem till tbanan. Tbanan smyger aldrig upp runt hörnet och klipper ens barnvagn när man tittar åt andra hållet… Tbanan har nästan alltid plats för barnvagnar (undantaget vissa extrema rusningstrafiksturer då man helst håller sig undan). I Göteborg kom jag på mig själv att be en bön till en gud jag inte tror på, med förhoppningen om att nästa spårvagn passade mina syften. Att den 1: inte var av prehistorisk typ (läs mitten av förra seklet) med manuella dörrar, och 2: inte hade alla tre (!) barnvagnsplatserna upptagna av barnvagnar, rullstolar eller varför inte en polsk hantverkares hela bohag.

Fundering fyra: Dialektsjukan

Jo, det är lite skönt att komma hem. Inte för att vi hade det tråkigt i Göteborg (tack Anders för fantastisk middag och logi, tack Anna o Ola för mysig fredagkväll, och tack bokmässan för de allra märkligaste montrar (återkommer till det)). Alla gjorde allt rätt. Felet ligger hos mig. Allt beror på dialektsjukan. Låt mig illustrera:

Jag går förbi en skylt som det står Göteborg på. Sekunden senare hör jag mig själv klämma ur mig ett:

 ”Jööööötebååårg”

Nä, det är inte sunt. Det är aldrig sunt när jag får för mig att härma dialekter. Det är det många som kan intyga.

Därmed sätter jag punkt för denna Göteborgorgie. Sluttjötat.

Vi börjar med en blöt historia. Vanna fyllde ett i måndags. På tisdagen skruvade vi av locket på pipmuggen, sträckte fram den till henne och hon hällde i sig vatten så att hon höll på att storkna. Sen vickade hon lite nonchalant på glaset. Så där nonchalant hon gärna gör med sin kära pipmugg. Lite kort skulle man kunna beskriva veckan som gått som Bagis svar på Vattenfestivalen. Problemet är att Vanna hittills inte verkar tycka att det är jobbigt att sitta i barnstolen i genomvåta kläder. Vi får se vad som händer nästa vecka.

Körkort på g. Bara så att ni vet, kära släktingar i Veberöd. Denna vecka lärde sig Vanna att ratta sin Puh-mobil alldeles själv. Ja, hon kan till och med lägga i backen. Elaka tungor säger att Vanna tar körkort innan pappa. Andra säger att den bil Vanna kommer att ratta om 18 år har mer gemensamt med en Puh-bil än dagens förlegade och miljöförstörande explosionsmotorvidunder… vi får väl se.  (jo, Petter, vi ska dra igång med körlektionerna)

Veckans lokalsamtal: Onsdag, kl 09:15. Pappa har gått ut till köket för att packa skötväskan. Ring, ring på mobilen. Hmm, är det Frida som ringer från hemtelefonen? Jag svarar och hör ett lite lätt förvirrat:

-Hej hej.
Jaha, nu behärskar inte Vanna bara fjärrkontrollen, utan även telefonen.

”Klappa när du är riktigt glad…”
 För ett litet tag sedan lärde sig Vanna applådera. Denna vecka har hon tagit det ett steg längre. När Vanna trilskas i sängen och vägrar sova (jo sånt händer) har pappa mötts av både en och två applåder. Snart ropar hon väl ”dacapo, dacapo” åt sina lagom roade föräldrar.


Nästa vecka rapporterar jag om Vannas första steg (jo, det är nära nu, ruskig nära). Och så lovar Vanna att skriva en genomarbetat rapport från bokmässan i Göteborg. Vi hörs då!

<< Förra Veckans Vanna

Schampo = bluff!

Har för mig att det här är Martin Roos gamla käpphäst: Schampo är bluff. Schampotillverkarna kan tjata sig röda om att deras schampo innehåller vitaminer, proteiner med mera, men i slutändan mår inte håret bättre för det. Idag bläddrade jag i septembernumret av Tidningen Vi och fick det Martins käpphäst bekräftad.

Här ett citat från en intervju med Olle Johansson, docent i neurobiologi på Karolinska institutet:

Min frisör vill gärna kränga på mig dyra schampon och lovar glansigare och friskare hår. Funkar det?
-Nej, problemet med den synliga delen av håret är att det är stendött, så mer levande eller friskt kan man inte göra det. Det enda som lever är kvalster och svampar som sitter på hårstråna. Det som kan skilja är hur talgkörtlarna under hudytan, där hårstrået mynnar ut fungerar.  Det är genetiska faktorer som styr det – en del har kladdigare hud och hår, andra torrare.

-Har man problem ska man inte gå till sin frisör utan en hudläkare och få ett recept på en lämplig produkt. Men 95 procent av alla behöver inget som helst stöd. Det är kemikalieindustrin som med hjälp av vår osäkerhet försöker få oss att köpa ytterligare en flaska och ytterligare en. Det har dock ingen som helst medicinskt bevisad effekt.”

Jaha. Så innebär det här alltså att Vitamininstitutet i Schweiz ljuger. Fy bubblan.

För en massa år sedan (typ femton…) läste jag grundkursen i konsthistoria i Uppsala. Under en termin brände vi av hela konsthistorien från stenåldern till nu (nåja… har för mig att vi inte kom så mycket längre än tidigt 80-tal).

Det jag framförallt minns från denna kurs är föreläsarna. Thomas Hård av Segerstad med sin mycket intensiva, nästan dramatiserade föreläsningsstil och Torbjörn Fulton, som stapplade in i föreläsningssalen, lutad mot sin käpp och med knarrande röst spred sina kunskaper.  Dr Fulton (finns faktiskt på bild här >>) föreläste bland annat om Egyptens konsthistoria som han kryddade med en hel del spännande fakta.

Visste ni till exempel att egyptiska mumier i Europa under medeltiden var hett eftertraktade som medicin? Man importerade mumierna och malde ner dem till pulver som bland annat användes som sårsalva. Tusentals mumier maldes ner och såldes som mumiepulver. Mot slutet av den epok vi kallar medeltiden var det så ont om mumier att förslagna affärsmän lät tillverka egna mumier gjorda av avrättade fångar och döda sjukhuspatienter. En kvarleva från denna epok i västerländsk medicin är ordet:

kar-de-mumma, kött-av-mumie.

Jag minns hur häpen jag var efter att ha fått dessa fakta leverade av denna kunskapens källa. Va, kan det verkligen vara sant? Kardemumma?

Efter lite efterforskningar kunde jag konstatera att allt fram till just den där avslutningen var sant. Visst användes mumiepulver som medicin under medeltiden. Det fanns till och med enligt egyptologen Christine El Mahdy första, andra, tredje och fjärdesortering av mumier… (läs här).  Och att det började tillverkas mumier verkar också sant. Enligt den här artikeln kan till och med detta vara en förklaring till att pestspridning under medeltiden…

Men jag har genom åren förgäves letat efter bevis att ”Elettaria cardamomum”, det latinska namnet för kardemumma, har något med mumier att göra. Men kanske är det någon där ute som vet mer. Drev Dr Fulton med oss, eller avslöjade han bara väl bevarade hemligheter?

Mogi - pördigt värre

Mogi - pördigt värre

Fick plötsligt för mig att jag skulle kasta mig in i bloggträskets mitt: modebloggarna. Ni vet de där som gjort inlägg om  ”dagens outfit” till rutin, och hyllar ytan så hårt att man nästan blir lite orolig för att tjejerna (jo det är mest tjejer) ska krackelera. Jag hann inte särskilt långt i mina spaningar innan jag fastnade för ett ord jag faktiskt inte hört förut: ”pördig”.

 

På bloggen Mogi.se skrev blogginnehavaren Marie Richardson:

 

”Känner mig som en pördig husmor från 1800 talet som står o skördar årets äpplen så ja kan mätta min mans samt 8 barns hunger..inte ofta man får känna på sånna här gedigna känslor…”

Först trodde jag att hon skrivit fel. Kanske är det en nördig husmor hon talar om? Men bokstaven n ligger långt från p på tangentbordet, dessutom har inlägget rubriken ”Pördig husmor”.
En sökning i Google (numera i webbläsaren Chrome (i like!)) och jag upptäcker dels att träffarna på svenska sidor är ganska få och att Mogi står för ett par av dem. Ja, faktiskt verkar ”pördig” vara ett av Marie Richardsons favorituttryck. Här några citat från bloggen:

”Idag så strosade jag runt på stan ett brao taog, sög in det pööördiga vädret, jag gick inte in i några butiker, för mitt eget bästa :) ” (citat från inlägget ”En dag på stan”)

”jag är som en pördig lejonhane ready to mark some new territory på savannen!” (citat från inlägget ”Manen!”)

”Förövrigt så har det varit en träääävlig dag i hennes pördiga trädgård, kommer bli very najs när poolen fylls :) ” (citat från inlägget ”Johanna in thy building”)

”Gammal as frän och pördig Östermalms tant, uppklädd från tåspetsarna till ET hårstrårna, världens maffigaste mejk, stor fluffig päls och pördig outfit som skulle köpa sina praliner.” (citat från inlägget ”Första dagen at work”)

När jag går igenom de övriga google-träffarna börjar jag faktiskt misstänka att Marie har hittat på det här uttrycket själv. I bloggen ”Kelly – a natural born shopaholic” (jo, tydligen är shopaholic något positivt) finns det en kommentar till en av hennes inlägg om vad hon har handlat (jo, ”content-in-shopping-påse is king”, i den här världen):

”Hehe, va tycker du om min look-alike Olivia de Havilland da? Pördig kvinna måste ja säga ;)

Kommentaren är skriven av innehavaren till bloggen ”Jenny & Våfflan”. Hon är i sin tur med på den korta google-träfflistan. Även denna gång är det en kommentar som utgör träffen:

”lol jenny what is up with all ur pördig hemmafru musik???”

 

 

Dagens outfit: Inte särskilt pördigt, eller hur?

Dagens outfit: Inte särskilt pördigt, eller hur?

Och vem har skrivit? Jovisst, författaren till Mogi. En blogg som uppenbarligen har visst genomslag. En av träffarna i Googlelistan är en blogg av en Caroline Fransson som den 15:e juni i år tydligt visar att hon inspirerats av Mogi:

”jag var som en pördig lejonhane som var ready to mark some new territory på savannen”

Jovisst, en stulen rad, stulen från ett inlägg skrivet av Marie fem dagar tidigare.

Låt oss lämna citaten och fundera lite på vad ”pördig” egentligen betyder. Först och främst kan vi konstatera att det måste vara något positivt. Det har alltså ingenting med vare sig de engelska slangutrycken ”purd” eller ”perd” att göra. Kanske ska det ses som en motsats till nörd? Ett begrepp som antagligen de flesta modebloggare upplever som negativt (själv ser jag det som en hedersutmärkelse, även om jag själv inte riktigt kvalar in i kategorin). Pörd kanske också har med ordet ”börd” att göra. Kanske är engelskans ”classy” en bra synonym. En pördig person kanske kan beskrivas som en person med stil och finess?

Vad tror ni? Kanske jag borde mejla pörden Marie Richardson och fråga?

Oj, höll nästan på att glömma. Här är Dagens outfit: Sällantvättade Selected-jeans inköpta på Holmbergs i Uppsala förra året (har faktiskt inte använt manchesterbyxor sedan i våras…), urtvättad orange t-shirt (köpt på MQ för typ två år sedan) med bananfläckar (stilfullt applicerade av Vanna), urtvättade grå strumpor, samt sladdriga kalsonger från Åhlens.

UPPDATERAT:
Mikko har kommit på lösningen. Pördig måste komma av det amerikanska ordet ”purdy”. Enligt Wiktionary en sydstatsförvrängning av ordet Pretty. Som i:

”Yes sirree, you’re the purdiest li’l thing I ever did see.”

Vanna 1 år med födelsedagssydvästen på!

Vanna 1 år med födelsedagssydvästen på!

”Du får tjå’re till jul.”

Typ nån gång i kvartalet bevisar min fru att hon är norrländska genom att säga något för mig helt obegripligt. Nu vet jag vad ”tjå” betyder. Läs mer här >>

”Ibland får jag för mej att allt som får oss att må bra för oss längre bort från oss själva.”

Mikko är klok som en bok. Det här citatet och resten av texten tål att tänkas på. Fast vågar man det? Risken är ju att man börjar må dåligt? Läs resten av Mikkos blogginlägg här >>

”Min lillasyster sade redan när vi skulle hyra den att hon kände på sig att det skulle vara en sån där film som är så dålig att ens själ dör litegrann. Hon fick rätt.”

Lisa Magnusson berättar om när hon och hennes lillasyster hyrde Colin Nutleys film Angel. Undrar hur mycket ens själ dör när man ser Richard Hoberts pekoral Tre solar?

”Kan någon med företagarbakgrund och högeråsikter vara bra i Kulturrådet? Säkert. Men det bör då vara någon som också vet något mer om kultur än vad han lärt sig i clownbranschen.”

Okej, det var snart två veckor sedan Johan Staël von Holstein lämnade sin plats i Kulturrådet. Men jag trillade över Malte Perssons krönika via en text av Copyriot och kunde inte låta bli att citera. Johan verkar vara en kul kille, men det mesta han säger och skriver är mer komiskt en smart, och att han inte blev så långlivad i Kulturrådet gjorde åtminstone inte mig särskilt förvånad. Det kan inte vara lätt att behöva munhuggas med folk som vet att det finns synonymer till ordet ”entreprenör” och som inte är lika övertygade om att allt är en socialdemokratisk konspiration (eller att teater bara är något för ”rödvinsvänstern).

Han har växt upp i ett på många sätt kulturellt fattigt hem. Det märktes i Luuks program där han valde musik som en vanlig kåkfarare.”

Anette Kullenberg skriver om Fredrik ”raj-raj” Reinfeldts insats i programmet Videokväll med Luuk, och funderar lite över hans förhållande till pappa Bruno. Intressant! (hittade krönikan via Vassa Eggen)

Reinfeldts usla musiksmak avslöjades av både DN och IDG redan inför valet 2006 som ledde till att han blev statsminister. Minns då hur mina moderata badmintonkompanjoner hade lite svårt att acceptera att Miljöpartiets språkrör hade så himla mycket bättre musiksmak än deras egen ledare Babyface Reinfeldt (förlåt ”raj-raj”).

Någon som vet vad Staël von Holstein gillar för musik?

Tredje pappaledighetsveckan har präglats av bus. Busfröt Vanna har vaknat och uppfinningsrikedomen är stor. När pappa tittar åt andra hållet gömmer Vanna böcker i byrån i sovrummet, och när pappa säger ”aj” efter att Vanna slagit honom i huvudet, skrattar Vanna så ljuvligt att pappa inte kan låta bli att le.

(lämnar nu oskicket att beskriva mig själv i tredje person med titeln ”pappa”)

 

Vanna busar

Vanna busar

Jag brukar säga att det är bara mobbare och barn som tar ens glasögon. Och den här veckan börjar jag nästan känna mig lite mobbad av min lilla dotter. En mobbad pappa utan automatvapen, men en stor mängd tålamod (för er som inte hängde med så var det där en slags referens till en rapgrupp med Uppsalakopplingar…).

 

Tålamodet har prövats, och framförallt på skötbordet där Vanna visat upp en hel del cirkuskonster. Att ligga på rygg och bli bytt på verkar inte vara på modet just nu. Jag har prövat alla möjliga tricks, och ett par gånger har det gått så långt att jag helt sonika satt Vanna i badkaret. Tagit av henne kläderna och spolat henne ren. En metod som jag börjat benämna ”kärchermetoden”. 

-Jaha, Vanna, då får det bli kärchermetoden.

Och nej Bris, jag använder bara den lenaste duschmunstycket, med väldigt lågt tryck (klarspråk: duschen).

<< Förra Veckans Vanna

 

Hela dagen har jag och Vanna hört finanskrisen mala runt i P1.
Två små funderingar:

1. Hur kommer det sig att en del faktiskt verkar förvånade över att det kommer en lågkonjuktur efter en högkonjuktur? Ekonomi handlar om psykologi. Pengar är bara värda något så länge vi tror att de är värda något, och när vi börjar tveka går det snabbt utför…

2.  Är det inte väldigt absurt att bankledningarna får feta bonusar när ekonomin går bra (vilket knappast är deras förtjänst) och får hjälp av staten när det går dåligt.

Här kommer ett larm som verkar var värt att ta på allvar. Och, nej kära ålänningar, det är inte ett larm som drabbar er chipsindustri. Kemikalien som snart är lika känd som akrylamid heter bisfenol A och lär ha varit omdiskuterat länge. Men enligt artiklar i både DN och Svd har nu amerikanska och brittiska forskare kunnat visa ett samband mellan hög halt bisfenol A i urinet och högre grad av hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes. Det handlar om en studie av 1455 vuxna människor, alltså inte labbråttor som i fallet med akrylamid.

 

Hederliga glasflaskor... kanske de här från Evanflo kan vara ett alternativ till den förrädiska plasten.

Hederliga glasflaskor... kanske de här från Evanflo kan vara ett alternativ till den förrädiska plasten.

Tillhör du dem som gillar plast? Då lär du ha en hel del prylar med bisfenol A på lager. Bisofenol A är nämligen en väldigt poppis kemikalie bland plasttillverkare (tre miljarder kilo av ämnet tillverkas från petroleum varje år). Det är bisfenol A som är det hårda i hårdplast men kemikalien kan också lura i mjukare plast där den ger produkten styrka och hållfasthet. Det läskiga i kråksången är inte att kemikalien finns i dina plastmuggar, plasttallrikar, litermått och kontaktlinser… Det läskiga är att ämnet kan tas upp av människokroppen. Bisfenol A är nämligen inte så hårt bundet i plasten och frigörs när din plastbytta värms upp eller åldras.

Och nu till det läbbigaste av allt (ur ett ”jag har en baby som jag vill ska bli stor och stark och frisk”-perspektiv): Merparten av alla nappflaskor innehåller bisfenol A, och varje gång man värmer välling direkt i nappflaskan i mikron finns risken att ämnet hamnar i vällingen, och därmed i den lilla babyn. Så kära Vanna, din mamma och pappa har ovetandes matat dig med det här läbbiga ämnet i ett halvårs tid. Lägg till att pappa mikrat en hel del fryst barnmat i plastbunkar på sistone.

Det slutade jag med idag, och vällingen värmer jag i porslin avvaktan på att jag får tag i en hederlig nappflaska i glas. Eller kanske man vågar lita på de tillverkare som hävdar att de gjort plast utan det läskiga ämnet (se lista här).

Överreaktion?
Det svårt att inte noja när det gäller ens barn. Sin egen hälsa bryr man sig inte alls lika mycket om.

Nu väntar jag med spänning på nästa forskarlarm, och kanske rotar jag fram mitt oavslutade gymnasieepos: Livet efter mikrovågsdöden, som utspelar sig i en tid då alla de som en gång ätit mikrovågvärmd mat dött av en mystisk cancer. Kvar finns en massa människor i u-världen och en och annan övervintrad hippie.

Men det är en helt annan story.

« Äldre inlägg