
Ni visas månatligt arkiv för december 2007.
Fortsatte att rota runt på Youtube och hittade en fascinerande version av en av mina absoluta favoritlåtar. Okej, något överproducerad, men Summer Wine med Siw Malmkvist istället för Nancy Sinatra var inte alls tokigt!
Hittade den här låten på Dagens skiva. Okej, en smula deppig låttext. Men glad ändå på någe vis. I like.
Jag har alltid gillat telefonen. Jag har också alltid tyckt att lite gott telefonvett hör till det vanliga hyfset, och så blir allt så mycket trevligare om man kanske inte låter som suraste kartet på kartan. Kanske är det jobb på turistbyrå, museireception eller galleri som skadat mig, men jag bemödar mig ofta även hemma om att vara lite trevlig.
Detta har dock med ökad telefonförsäljning kommit lite på skam på sistone och det bär mig emot att säga att jag på senare tid blivit lite mer reserverad – neeeej jag vill inte köpa rotblomssaft, ja mitt barn är redan försäkrat, eh, nej jag är nöjd med mitt telefonabonnemang och ja jag ingår i Nixregistret.
Och idag fick jag och mitt nya manér på käften. En kvinna ringde och frågade efter Anders och oj vad jag syrligt och avmätt konstaterade att ”nej han jobbar” (daa, vem gör inte det en torsdag förmiddag?) och ”nej han är svår att nå på sitt jobb” (vilket ju inte är helt sant) och ”jaaaa…han lär väl komma hem ikväll någongång…”.
Kvinnan stod på sig och frågade om jag kunde ta ett meddelande. Hon ringde från SJ och ville informera om att det tåg vi bokat in oss på i jul har ny avgångstid. Om jag kunde vara så vänlig att föra det meddelandet vidare till Anders, eftersom SJ inte vill att vi ska missa tåget.
Och där stod jag med mitt syrliga i halsen. Jag blev svettig och kände att surkartet hade gått igång och liksom tagit över och förpestat hela samtalet och… jag kunde liksom inte få det trivseltrevligt igen. Så, förlåt Camilla på SJ, du som förmodligen ägnar hela din arbetsdag åt att ringa runt till tågresenärer och berätta om en fem minuters tidigareläggning av ett norrlandståg i julhelgen. Otack är världens lön eller hur är det nu?
Okej, jag vet. Jag börjar bli lite pinsam. Häromdagen på IDG:s julfest sprang jag omkring och visade folk en söt video föreställande min lilla dotter. Nästan alla gillade den (en del människor med hjärtan av is, fattade ingenting).
Men jag vet att den här lilla flickan kan bli min död. Vilken dag som helst kan jag dö knall och fall av Cute overload…
se själva:
Det är Frida som är julnörden i familjen. Själv gillar jag delar av konceptet, älskar somliga, hatar vissa och blir väldigt mätt ganska snabbt på det mesta (inklusive julbord).
Mest less blir jag på shoppinghysterin. Kravet att du måste köpa en present, även om personen ifråga inte alls behöver eller vill ha det du ger bort. Jag skulle vilja utfärda en generell varning mot alla pinaler som marknadsförs med följande fras:
Den perfekta julklappen för den som har allt.
En pryl som marknadsförs med detta argument kan inte vara meningsfull. Oftast är det något banalt som personen i fråga har massvis av, men som han/hon nu kan få i en vräkig vulgär lyxutgåva. Eller så är det en pinal som du faktiskt inte visste att du behövde och som du efter ett par år förvånat upptäcker i en byrålåda och inser: Hmm, den här prylen behövde jag faktiskt inte.
Nä, i de lägena kan det vara bra att ta sig en liten funderare. Varför köpa något till någon som redan har allt?
Tycker du att detta ämne är alldeles för torftigt att fundera över? Kombinera tanken med en läsning av Doris Lessings Nobeltal >>
—-
Har du funderat på att äta Findus micrade jultallrik? Läs gärna Bakelits test från förra året…
—-
Och så slutligen två bilder som fångar julförberedelserna hos familjen Engström:

Vanna piffas till inför sitt första modelljobb som julkortsflicka.

En laddning ”minced meat” som nu ska mogna i kylskåp innan de fyller härliga engelska ”mince pies”. Nä ”minced meat” har varken med nötkreatur eller Ica Maxi att göra. Det här är en massa hackade russin, äpple och kaktärningar som kombineras med socker, kryddor, citron och en skvätt konjak.
Jodå engelsmännen kan det här med tunga fruktblandningar. Och jo mamma: jag har gjort en burk till dig med
Okejdå. Dags för lite babybloggande.
Här tre söta bilder på kusinerna Vanna och Ylva.



Nu vill jag se många ”åååååååh” ”aaah så söta” bland kommentarna. Annars slutar jag skriva [;)]

Första advent firades med glögg och lussekatter. Som familjens bagare och stolt bagarmossenbo tog jag mig gärna an den gula degen (visst är det härligt med saffransbröd som faktiskt smakar saffran).
Och här ovan har ni en av biprodukterna.
Två skådebröd som nog gör sig bättre på bild än i gommen.
De stackars symbolerna för koppar och järn fick vara i ugnen lite väl länge.

Senaste kommentarer
Pred: Hej! Kan du göra videon med dina ordförklaringar tillgänglig igen? Tyckte den var fruktansvärt rolig och skulle...
Jacky: Hej Virre. Lite svårläst. Hade inte tänkt att sonen skulle slå upp det på sin blogg när jag skrev det. Jag...
Jacky: HÅLLER MED VIRRE OM gRAVENSTEINER.
Virre: Men det måste vara något fel på just den Gravensteineräpplet. Ska ju vara syrligt och saftigt. Ett av de bästa...
Virre: Hej! Det här verkar vara ett av de mindre krångliga recepten jag har hittat, och jag saknar verkligen mince...