Härmed kallar jag dig…Q1 1
Hörde en sån rörande konversation på tunnelbanan häromdagen. Ett alldeles nyförlovat par i 30-årsåldern satt med blänkande ringar och tittade varandra djupt i ögonen. Hon kanske lite mer engagerat än han:
-Men nu när vi är förlovade…vad tänker du kalla mig då?
-Eh, hur då, vad menar du? (han låter lite förvirrad)
-Ja, men som till exempel Niklas, han kallade ju Mia för sin trolovade! ( nervöst skratt och lite nojs på det) Så nu när vi…ja, vad tänker du kalla mig?
- Eh jag kan ju inte kalla dig min trolovade som Niklas, det vore ju att härma honom…
- (triumferande) Men hon är ju hans fru nu, de är ju gifta!
(lång tystnad, jag ser att mannen tänker förbrilt utan att riktigt förstå vad det är hon är ute efter. Samtidigt gissar jag att hon i spänd förväntan hittar en rad alternativ som han borde komma på ”hjärtat” ”gullet” ”sockertoppen” ja, vad vet jag)
- Q1. Säger han nöjt.
- Eh, vadå?
- Jag ska kalla dig Q1!
(fortfarande ingen vidare respons från henne)
- Du vet, polisens högsta chef kallas ju Q1. Som bestämmer och har makt. Det ska jag kalla dig.
Slut på samtalsämnet. Hon ägnar sig åt att intensivt studera vattnet kring Slussen för att samla sina tankar eller dölja sin besvikelse. Han ser nöjd ut, som att han berömmer sig själv för att ha varit så snabbtänkt.
Ja se den sanna kärleken den sanna kärleken…
