november 2006

Ni visas månatligt arkiv för november 2006.

Häromdagen knatade Frida och jag förbi detta skyltfönster. Någon som kan gissa vad för verksamhet som försiggår bakom draperiet?

Tio felaktiga gissningar och jag berättar svaret…

… alla gissade fel. Här är svaret:


En serviceverkstad dit man går med sin tv, radio eller annan hemelektronik. Just denna ligger i Råsunda. Har länge undrat hur mycket business dessa serviceverkstäder egentligen har. Av skyltfönstren att döma kan det inte vara så mycket. Kan gubbarna bakom draperier och dammiga ångmaskiner laga en falerande plasma-tv? Lämnar folk in sina prylar på service eller köper de nya?
Kan klimathotet leda till ett uppsving för dessa reparatörer?
Kan detta påverka skyltfönstren?
Och i sånt fall: Bör några av dem kulturmärkas?
Många frågor, som snart får svar.
Undergången är nära…

Ett tidsdokument

Bilden ovan visar en förkyld Daniel på Amsterdams flygplats. Han har precis köpt en nässpray på taxfree. I kassan stoppar kassörskan nässprayen i en förseglad påse.
Men Daniel vill ju använda sprayen.
-Då måste du använda den nu, sen stoppar jag in den i kassen och förseglar den, säger tjejen.
Daniel suger näsborrarna fulla med näspray.
Tjejen försluter påsen.

Bilden knäpps och jag uppmanar Daniel att öppna påsen.
Idiotiska regler är till för att brytas.

Tragisk jul…

Hittade länken hos Buzz och kunde inte låta bli att publicera…
Det här hittar du om du söker på ordet jul hos Findus >>

Dagens internetupptäckt:
Gör man en bildsökning på ”Yosra” på arabiska Google finns två bilder från Bakelit med bland bildsvaren. Det du Yosra!
Kolla vilka bilder genom att klicka här >>

(okej, samma sak gäller även på engelska och svenska google… men personen som kom till Bakelit via sökning på Yosra hängde på den arabiska varianten… osså är det fint med arabiska tecken)

Ett annat roligt exempel… sök på Svedmyra…

Köpte ett par på tok för dyra stövlar för några veckor sedan. I Umeå där jag var på shopping på lunchen. Tyvärr var de inte bara dyra, de var också – visade det sig när jag kom hem igen – för små. Jobbigt sånt.

Och då menar jag för små, inte på längden, men mer över själva foten liksom. Och jag tänkte, lite yr och svettig där i Umeå, och expediten sa att ”det där går du snabbt ut, det är ju äkta kalvskinn”. (ja jag tänkte nog ingenting apropå själva kalvskinnet, men iallafall)

Jag provade att gå i dem en dag med blödande fötter som resultat (på allvar!) och Anders skämt om mitt tillstånd blev outhärdligt.

Men så! Har jag upplevt sann och skär gläjde! Och det kostade bara 80 kronor. Länge leve skomakare, länge leve handens arbete, länge leve utlästningen. Tänk att livskvalitet plötsligt gick att köpa för så lite pengar. Och att den stavas lästning. Fint ord.

Och då tänkte jag också vidare att jaja, jag må väl gilla mitt jobb och så, och det är väl viktigt i någon slags mening, men skomakaren – vem gör egentligen ett så viktigt jobb? Kanske man skulle…jag är iallafall oändligt tacksam för denna yrkeskår och deras kunnande. Och har numera ett par nya snygga stövlar jag faktiskt kan gå i.

Låt mig börja detta lilla inlägg från Amsterdam med ett citat från: Wikipedia:

Blackfaced, googly-eyed, red-lipped Zwarte Piet dolls, diecuts and displays adorn store windows alongside brightly displayed, smartly packaged holiday merchandise. Foreign tourists, particularly Americans, are often bewildered and mortified.

Okej vi blev inte ”mortified” men onekligen var det lite märkligt att upptäcka att jultomten i Holland har en svart tjänare, Svarte Petter. En kille som spelas av killar och tjejer med skokräm i ansiktet och som avbildas i samma stil som karikatyrer från tidigt 1900-tal.

Mer om Sinterklaus och hans boy… (som dessutom holländska föräldrar skrämmer sina barn med ”om du inte är snäll stoppar Svarte Petter dig i sin säck och rövar bort dig till Spanien) hittar du här >> Kolla också in Wikipedias artikel om ”blackface acting” som bjuder på intressant Svarte Petter info (här)

Här kommer lite fler bilder från Amsterdams julskyltning (fast jul är egentligen fel… Sinterklaus lämnar över sina klappar den 5 december i Nederländerna och den 6:e i Belgien. På julafton koncentrerar man sig på det här med Jesus och struntar i presenter:





12 november, 2006 av anders | 0 kommentarer

Kan inte låta bli att gå emellan med ett litet bildreportage… Här ett par bilder från Amsterdam. De två mittersta är fotade av Micke.


En regnig kväll. Efter att ha lämnat den indonesiska restaurangen med grymt läcker mat i överflöd smet vi in på denna pub för att slippa regnet.


Kött som kött… Två foton från Amsterdam där den ena visar en mat-automat med anor från 50-talet och den andra Red light-districts märkliga skyltfönster. Kvinnor som visar upp sin kropp, får napp, drar för gardinen för att sedan öppna butiken igen tjugo minuter senare.
.

För andra kvällen i rad hamnade vi på ett rockställe med Hardrock café-ambitioner. Kollade lite närmare på instrumenten på väggen och upptäckte en saxofon skänkt av Candy Dulfur… ni vet tjejen som var så himla ”Saxy” och spelade med Dave Stewart. Typ en av väldigt få holländska musikcelebreter…

För att ni ska få reda på vad som händer när Anders är i amsterdam har jag beslutat mig för att punktbevkaka
Anders denna helg.
Resultatet blir rapporter om vad Anders gör och säger när han är i Amsterdam fast skildrat objektivt. Inte skönmålat och under- /överdrivet av Anders själv.
Helt enkelt den nakna sanningen.
/daniel

Dag 1

Arlanda
Vi träffas 10:00 på arlanda, checkar in och sätter oss för att äta innan planet lyfter mot Amsterdam.
Anders startar resan på bästa sätt och beställer in en Boston BBQ burger med pommes frites, samt en starköl.
Anders sätter sedan armbågen i min sida och säger, ”va, det här kan väl M3 betala, ah?” Sen ler han och gör ”tummen upp” till mig.
Det slutar med att jag beställer samma burgare och en öl. M3 betalar.

Schipol
Vi landar och den vanliga diskussionen om huruvida vi ska ta buss, tåg eller taxi till vårt hotell uppstår. Anders förespråkar som vanligt allt utom taxi. Jessica påpekar att det enligt henns guidebok är ganska kort till hotellet och priset blir det samma med taxi som om vi tar buss. Anders är övertygad om att det är stora bilköer runt Amsterdam som gör att det kommer ta aplång tid.Jag föreslår att vi bryter upp och de som vill tar taxi och tar Micke och Ante med mig och börjar gå.Anders faller för grupptrytcket och hoppar in i taxin. Resan tar väldigt lång tid, och chaufförren gör med en slags Start-stopp-teknik som gör de flesta av oss illmående. Tåg/buss hade kunnat vara bättre, men det erkänner jag inte högt.

Grand Hotel Krasnapolsky
Som vanligt delar jag och Anders hotellrum. Beställningen Twin Room (2 separata sängar) hade inte gått fram och vi har fått en dubbelsäng att dela. Anders tycker det är ok bara om det finns 2 separata täcken, efter en snabb koll finner vi två separata täcken och bestämmer oss för att sova nära varandra. Sen hoppar vi upp i sängen sätter oss i skräddarställning med varsin dator i knäet och dricker te.

Snart går vi ut och äter middag och sånt.
/daniel

Okej, befinner mig nu i Amsterdam och har hittat gratis uppkoppling. Hooray! Så vad gör man? Jo, man går plötsligt med på att ge Daniel ett tillfälligt gästkonto på Bakelit… och utan att fråga Frida släpper jag nu helt fräckt in Daniel som gästbloggare…
Spännande!

Det är inte var dag man knatar från jobbet till konserthuset för att njuta av Sibelius tillsammans med fru och väninna. Men idag, eller kanske snarare ikväll, var en sådan kväll. Det som gjorde upplevelsen lite extra ovanlig var att L skaffat oss biljetter på körläktaren. Vi satt alltså bakom orkestern med minst lika mycket strålkastarljus på oss som på orkestern. Upplevelsen var minst sagt intim. Medan den ljuva musiken sköljde över oss kunde vi detaljstudera trombonisterna som tålmodigt väntade in sina partier, hornblåsarna som emellanåt tog loss munstycket och tömde hornet på slem, och pukslagaren som ett par gånger (av någon för oss obegriplig anledning) lade huvudet mot ett av trumskinnen.

För oss var det en dag efter jobbet. För dom var det ännu en dag på jobbet. Ännu en dag med frack eller svart klänning. Ännu en dag i strålkastarljuset. Ännu en dirigent som envisas med att du ska resa dig och sätta dig medan publiken dränker scenen med applåder. Applåder som inte bara kommer från publiken framför dig, utan också från de som hela tiden övervakat orkesterns baksida. Vi på körläktaren.

Upplev gärna samma sak. Körläktarplats kostar bara hundra spänn!

Konserthuset >>

——

Ett annat kulturtips: I tisdags var jag med H och F på Rabarber och kollade in Poetry Gangbang. En riktigt kul kväll där amatörer och blivande proffs ställer sig upp och tävlar med dikter med en maxlängd på fyra minuter. Variationen var stor. Allt från superpretto naturlyrik till kvick situationskomik.
Gå dit, eller varför inte: Anmäl dig och ställ upp!

Mer info här >>

« Äldre inlägg