Knäck den nöten om ni kan!!!
När minst tio personer har gissat
levererar jag svar.
Ni visas månatligt arkiv för november 2005.
Medan jag vilar ut efter två tunga nattpass sitter mina stackars kollegor och skickar klart ännu ett nummer av den famösa tidskriften M3. Ni som aldrig har haft äran att vara med om en så kallad skickning får här en unik inblick i dansen kring det så kallade utskjutet.
På M3 ser utskjutet efter ett par vilda nätter ut så här:
Jo, det där är ”the mother of all utskjuts” glatt färglagd av M3:s redaktionssekreterare Jessica:
Även resten av produktionsteamet har färgglada utskjut:
Se där alla mediakåta ungdomar. Så går en skickning till! Spännande va!
De flesta som umgåtts med mig de senaste månaderna har säkert hört mig nojja över Amerikanska Ambassadens knepiga visum-ansökningsrutiner… Särskilda foton, frankerade kuvert, kvitto från bank, personbevis-special, listor hit, och listor dit… och så den stora finalen: Intervjun på ambassaden. Den där intervjun som enligt hemsidan skulle kunna ta en timme i anspråk.
Och det gjorde den.
Fast hela den timmen satt jag och väntade på själva intervjun.
När jag kom fram till den prydligt trevlige ambassadtjänstemannens lucka frågade han två frågor och konstaterade att jag skulle få mitt pass med visum om fem dagar.
Vilken antiklimax.
Här hade jag suttit en timme och fånstirrat på ett porträtt av Colin Powell och uppfunnit runt fyrtio spännande frågor utifrån mitt digra ansökningsmaterial.
Jaha. Las Vegas here I come! Och den här gången ska det faktiskt bli kul. Det har Simon lovat!
Det är nästan så att jag blir arg. Jag är ingen ciderfantast, verkligen inte. Däremot är jag en julsucker. Så när det kommer till Xiders nya julsatsning – Xmas – då blir jag uppretad över att jag blir intresserad. Mistel orange med snö! Så vänder man på flaskan och – titta det snöar!
Den annars så hyperhippa och plastiga cidern slår nu plötsligt an en sträng hos mig och jag kan inte annat än att tycka att det är ett taskigt trick. Julromantikern i mig faller tyvärr som en fura.
Flingorna består av candurin, de är tydligen helt ofarliga och utan smak. Hur Mistel orange däremot smakar? Ingen aning, någon som provat?
Tankekedjan är väl inte direkt svår att lista ut. En amerikan skriver en bok med namnet Da Vinci-koden som säljer ofattbart bra. Ett filmbolag köper rättigheterna, det startas guidade da-vinci-kod-visningar av Louvren, ordnas da vinci-resor till Skottland, säljs böcker som handlar om boken… och så en dag kommer någon sjukt fantasirik människa på att folk behöver ett soundtrack som återspeglar stämningen i boken. Gärna lite mystiskt, körer, enyatrudelutter och så vidare. Typ i stil med de där gregorianska munkarna som sålde så bra.
Pricken över i:et blir titeln på skivan.
-Hallå grabbar, jag har kommit på värsta namnet: Da Vinci Mode! Fatta Mode – Code! Vi kommer att bli miljonärer.
Och så slänger vi dit ett litet ”spirit of da vinci” så kan ingen stämma oss.
Kolla in låtlistan och ni fattar att det här definitivt var musiken Leonardo da Vinci lyssnade på när han målade in Jesus fru i nattvarden.
Efter att ha skrivit min lilla blogg om bloggvirke, kikade jag på lite nytagna bilder, och insåg att ovanstående foto definitivt hamnar högt upp på bloggvirkeskalan. För visst är det underbart att se lilla Miriam röra runt i plumpudding-smeten och önska sig en massa fina saker inför nästa år.
För er som inte vet vad plumpudding är så kan ni läsa lite mera här >>
OBS! Kommer du hit efter att ha klickat på en gammal länk till www.bakelit.com/blog? Då har du hamnat lite fel. Från och med nu är det www.bakelit.com som gäller. Här har du hamnat i ett gammalt inlägg från 2005 om bloggvirke… läs gärna efter brytningen.
Bloggvirke…
Kvällen blev inte riktigt som vi tänkt oss. Planerna ändrades och huxflux satt vi där på kvarterskrogen Råshaga och käkade Biff Rydberg, drack rödtjut och umgicks med ”the locals”. Jo, faktiskt. Råshaga är det närmaste en engelsk pub man kan komma (åtminstone om man befinner sig i Solna). Här hänger folk från trakten och alla verkar känna alla. Personalen är superfamiljära och bortsett från att inredningen faktiskt tycks vara gjord av någon med viss inredningstalang och att folk pratar svenska så känns det lite som att man är med i ett avsnitt av Emmerdale-farm.
Fast vi är tyvärr ganska otrogna gäster, vilket gör att vi än så länge är de där kuriosa nyinflyttade som ingen känner igen…
Hursomhelst, den här bloggen ska handla om ett nytt ord som föddes i min matta hjärna. Ordet är ”bloggvirke” och ordet kom till mig efter en av ”the locals” vände sig om till mig och sa:
-Hammarbyare?
Och jag svarade:
-I hjärtat av AIK-land. (fast jag egentligen inte alls är Hammarbyare)
Varpå han gick fram hälsade och sa:
-Fan, ni ser verkligen ut som hammarbyare. Jag gillar er ändå. Fan vad ni är fina. Nyinflyttade?
Och jag tänkte:
-Shit, det här är bra bloggvirke…
Och sen tänkte jag:
-Hmm, vilket jädrans bra ord.
Och sen tänkte jag:
-Jag är galen, tänker bara på hur jag kan förvandla allt jag upplever till bloggämnen…
När jag tänkt färdigt tanken dök det upp ett till klockrent bloggvirke.
Vid bordet bredvid satt några personer varav en rullstolsburen tjej.
En tjej i sällskapet vände sig till tjejen i rullstol och frågade lite besvärat och trevande:
-Men vad kan du då?
Varpå den rullstolsburna tjejen svarar:
-Ja, jag kan ju inte gå…
Efter att ha betalat notan och tackat kocken för smaskig mat, lullade vi hem, lätt runda under fötterna vilket säkert berodde på fördrinken Absolut Råshaga.
Till vår förvåning var Coop Nära fortfarande öppet (21:59) och vi släntrade in för att köpa en liter fil. I gasen som vi var kunde vi inte låta bli att fylleshoppa lite grann. Frida valde tidningen Allt om bröllop och jag köpte en Bamse med adventskalendern.
Givetvis bjöd Bamse på bloggvirke. Ta till exempel följande replikskifte:
Brummelisa:
-Kom det något brev idag?
Bamse:
-Ja, från en borgmästare i Transylvanien. (jo, Bamse får kul post!)
Brummelisa:
Vad står det?
Bamse:
-Han behöver hjälp med en vampyr.
Jag bläddrar fram en sida:
Bamse:
-Vad sägs om att åka till Transylvanien och leta efter en vampyr?
Skalman:
-Ja tack.
Lille Skutt:
-Usch, nä!
Vampyrer sätter tänderna i folk och är allmänt läbbiga.
I måndags när jag trampade in på Badminton Stadion för min veckoliga dos fjädermisshandel kände jag mig trött, hungrig och hängig.
-Sportdryck!, var min första tanke och jag släpade mig fram till kylskåpen. Där stod ett flak med en ny skum dryck och en handtextad skylt:
Energidrycken alla talar om!
Hmm, ”alla talar om”. Själv hade jag inte hört ett pip om det thailändska mat/läkemedelsföretaget Osotspas skumma enerigdryck ”M-150″ vars svenska slogan tycks vara: ”Energidryck utan kolsyra”, och som pryds med en sheriffstjärna med orden ”Devotion – Courage – Sacrifice”.
15 spänn kostade en dos. Jag lånade en tjuga av Gustav (jo precis som i vilken knarkfilm som helst lånade jag till min första sil…) och köpte mig en flaska.
-Du lovar väl att jag inte får hjärtattack om jag sveper den här och sen går och spelar, skämtade jag med killen bakom disken.
-Nä, den smakar faktiskt helt okej, jag har prövat själv… svarade killen (som om det var själva smaken som skulle ge mig en hjärtattack).
Well, den smakade typ bananmedicin och gav mig faktiskt en rejäl energikick. Dessutom kom Janne på ett genialiskt sätt att döda Alexanders fruktade servretur (det du! Jörgen).
Men sagan om servreturen och Alexanders fall kör jag en annan gång.
Jag skulle kunna skriva en blogg om hur surt det är när SL får en normalt 10 minuter lång resa att vara 50 minuter… men istället bjuder jag på ett riktigt köttigt inlägg. För hade det inte varit för SL kanske jag inte hade snubblat över den här gatuprataren på Rörstrandsgatan:
Fatta! Världens dyraste kött! Jag hade tyvärr inte tid att gå in och kolla kilopriset, men det där med öl och massage verkar onekligen intressant. Och efter lite googlande på nätet inser jag att wagyu-biff inte är att leka med.
Kolla till exempel in den här FAQn >>
Nån därute som haft äran att äta detta supermöra kött?
När Daniel och jag var i Japan läste han en bok som fick honom att då och då titta upp från boken och väsa ”alla män är monster” och ”vilken tur att jag fått döttrar”. När han läst ut den lämnade han över till mig och sa nåt i stil med: ”Läs”.
Och nu har jag gjort det. ”Med uppenbar känsla för stil – ett reportage om manlighet” av Stephan Medel-Enk. 127 lättlästa sidor om oss män och vår mansroll. Stephan har väl inte direkt uppfunnit hjulet (mycket av det han skrivit har skrivits förr) men han har definitivt gjort en bra sammanfattning av feministisk teori och dessutom lyckats servera en uppriktig, sorglig, bitvis läskig bild av den fortfarande härskande mansrollen. Jag förstår definitivt Daniels uppgivna suckar. Det känns så jävla sorgligt att läsa om den förhärskande, astorftiga mansroll som dominerar vårt samhälle.
Kanske kunde saker och ting bli en smula annorlunda om den här boken blev obligatorisk läsning bland tonårskillar? Kanske något att skicka med som premie till alla killar som prenumerar på Slitz… eller en del av utbildningspaketet när du ska bli kustjägare…
Jag ska definitivt köpa ett par ex och plantera lite här och där. Och då inte bara hos män, utan även hos kvinnor som ännu inte hajat strukturerna.
Ovanför min dator hänger Formfront 97:s fantastiska affisch som verkligen säger allt:
”Befria kvinnan människan – det patriarkala paradigmet placerar både män och kvinnor i hämmande stereotypa roller”
word
Senaste kommentarer
Pred: Hej! Kan du göra videon med dina ordförklaringar tillgänglig igen? Tyckte den var fruktansvärt rolig och skulle...
Jacky: Hej Virre. Lite svårläst. Hade inte tänkt att sonen skulle slå upp det på sin blogg när jag skrev det. Jag...
Jacky: HÅLLER MED VIRRE OM gRAVENSTEINER.
Virre: Men det måste vara något fel på just den Gravensteineräpplet. Ska ju vara syrligt och saftigt. Ett av de bästa...
Virre: Hej! Det här verkar vara ett av de mindre krångliga recepten jag har hittat, och jag saknar verkligen mince...