april 2005

Det finns något som heter digitalkameraabstinens. Någonting jag definitivt kände av igår. Det hela blev påtagligt när Frida och jag vid femtiden besökte L och N och deras fantastiska nyfödda dotter Nico Jet. Där satt jag och våndades över att jag inte kunde föreviga de söta, stolta föräldrarna och deras bedårande dotter.
Någon timme senare befann sig Frida och jag på ett cocktailparty hos M och C där visserligen ingen efterlyste en partyfotograf… men ändå, det kändes inte riktigt som att jag uppfyllde min partyplikt.
Hela kvällen toppades med en asbisarr upplevelse på Södra Station.

Pendeltåget skulle inte gå förrän 20 minuter senare så Frida och jag bestämde oss för att gå in på den assunkiga

stationspuben och dela på en öl. Där inne var det fullt ös. Ett coverband kallat ”Come together” där alla medlemmar var över 60 bast, spelade tunga klassiker medan ett gäng fryntliga, aspackade, frackklädda och medaljbehängda ordensgubbar i 40-60 årsåldern dansade järnet tillsammans med lokala stammisfyllon. En av frackkillarna halade upp sin digitalkamera och tog ett gäng helt oförglömliga bilder (oooh om det ändå varit jag). Vi snackade lite med en av gubbarna som berättade att de tillhörde ett ordenssällskap som hade grundats av Bellman eller nåt. Medan vi pratade stapplade en gammal gubbe med kryckor fram över dansgolvet till orkestern. Väl framme plockade han fram ett munspel och tanten som sjöng ropade i micken:

-Och nu ett munspelssolo.

Och det var precis vad vi fick. Gubben var värsta Toots Tielemans. När han var klar applåderade alla och när låten var slut ställde sig alla upp och hyllade munspelskungen Gösta.
Vilken kväll! Hade jag haft en digitalkamera hade jag samlat alla frackkillarna, a-lagarna, Gösta och bandet till ett enda stort härligt gruppfoto!
*Snyft*