augusti 2002

Ni visas månatligt arkiv för augusti 2002.

30-års kris?

Jag. Nä. Inte mer kris än vanligt.

30-årskalasångest?

Japp. Apklart.

Varför ska det vara så förbaskat svårt att få tag på en bra festlokal? Varför är de antingen svindyra, för små, behäftade med en massa trista regler (inget ljud efter klockan tolv, alla ute klockan ett, osv), eller superopersonliga.

Jag och Markus var precis på Rinkeby Folkets Hus. Länge kändes det riktigt bra, men ändå inte. Möblerna roopade föreläsningssal och vaktmästarens:

-sen kommer städvagnen klockan 2, gjorde väl oss inte så jättesugna. Fast ändå, om vi skapar en kuddhörna, släpar dit en massa skärmar, osv… då kanske.

Men vem ska köra, vi har inget körkort. Och kostar inte alla de där kuddarna, lamporna, mm en massa pengar.

Nu har jag definitivt 30-årskris.

johoo!

Johooo! Fredrik följer med till Barcelona! Det kan bli hur kul som helst. Nu blev jag glad!

Back online!

Hur märkligt som helst. I torsdags var min dator kaputt, och när jag slog på den idag igen fungerar den felfritt!

Mycket märkligt.

Kanske behövde den vila en helg.

Själv har jag absolut inte vilat. Johan V hade 30-årskalas i Hudik. Hur kul som helst. Framförallt var söndagen på Hudiks playa underbar. Det enda jag ångrar är mitt deltagande i beachvolley. Den resulterade i att min gamla knäskada återigen gav sig till känna. Så nu sitter jag här hemma med svullet knä.

Tur att datorn funkar, så att jag kan jobba!

Haveri

Min dator är kaputt. Så nu kan jag inte uppdatera annat än den här anteckningsloggen på ett tag.

Trist, jag som hade så många fina bilder jag ville lägga upp.

Nästa vecka ska jag försöka laga fanskapet, fram tills dess önskar jag trevlig helg!

Själv ska jag till glada Hudik!

Cykelrekord

Idag cyklade jag hem från jobbet på ny rekordtid: 23 minuter!

På mornarna tar det runt 40…

Och nej, det beror inte på att jag så gärna vill hem (väl hemma måste jag ändå jobba eftersom jag är på väg att missa en deadline…), nej det beror på de där förbaskade bilarna.

Nu var det grönt lyse hela vägen.

Hmm, tänk vad mina anteckningar blivit triviala nu när jag skriver på Diaryland…

Positiva em-vibbar

Det kanske låter patetiskt men efter de senaste dagarnas friidrotts-em-spektakel i München känner jag att det finns hopp för mänskligheten.

Jag fick känslan av att människor verkligen kan åstadkomma stordåd bara genom att älska det dom gör. Givetvis tänker jag på Carolina Klüfts makalösa prestation. Hur hon fick allt att verka så lätt, anspråkslöst och inspirerat.

Men det är inte bara Klüft som generat dessa positiva vibbar, det kändes som att alla som tävlade verkligen gillade varandra och sporten. När idrottsutövarna kramade om varandra och gratulerade varandra trots att de själva blivit slagna kändes det genuint. Och kan tävlingsmänniskor vara så generösa borde väl alla kunna vara det?

Det enda som krävs är att vi jobbar för samma mål, tävlar i samma gren…

nattsudd

Hmm, klockan 5:06. Joakim sussar sött på en madrass på golvet. Får mig att tänka på Clermont Ferrand för ett par år sedan. Vi satt på en efterfest hos två galna norrmän från någon obskyr norsk filmfestival, klockan var 4:00 och han klämde ur sig: “Så här sent har jag aldrig varit på fest”.

Ikväll var vi uppe längre än så. Picknick på Långholmen, efterfest hos Christina. Jag med huvudvärk, som krympte med tiden. Hmm. Igen.

Kanske var det vinet som fick min obehagliga migrän att lätta.

Hmm.

Eller var det glädjen av att äntligen befrias från Nordea som äntligen fick mig att släppa loss. Vem vet.

“Life is a mystery”, som Madonna sa, eller hur var det, Anne?

05:06 - 2002-08-10

Premiär! För första gången någonsin är jag inte hemma när jag skriver en anteckning. Nä, jag är kvar på jobbet. Men det är faktiskt inget vidare synd om mig. Jag kom nämligen till jobbet först klockan kvart i elva. Kalla det sovmorgon. Jag kallar det ofrivillig sovmorgon. Ofrivillig men välbehövlig. Sitter man fram till klockan 3 och knackar html är det inte helt lätt att gå upp fyra och en halv timme senare. Enkel matematik. I kväll lovar jag att gå och lägga mig elva! 

Halvsann dröm

Igår natt drömde jag att jag satt på en biograf. Bredvid mig satt min syster och filmen vi såg var Aki Kaurismäkis “Mannen utan minne”. Av någon outgrundlig anledning satt min syster och snackade hela tiden. Högt och irriterande. Jag blev sur och sa åt henne att hålla tyst. Jag försökte viska, men min viskning lät som en orkan. Min syster fortsatte att tjattra. Jag reste mig upp och satte mig längst bak i biografen. Alla tittade surt på mig, som om jag var den stora skurken.

Klockan 12:30 vaknade jag från min dröm. Klockan 14:30 ringde Laura.

-Vill du gå och se Aki Kaurismäkis nya film, sade hon.
-Vad lustigt, sa jag.
Sen gick vi och såg filmen och snett bakom oss satt två kvinnor och snackade som besatta…