Nour El-Refais inlägg på Newsmill om den mansdominerade och kvinnodiskriminerande humorscenen i Sverige har väckt en hel del rabalder. Och väldigt många kommentarer från de som Andres Lokko en gång i tiden beskrev som “rödbrusiga män“. Jag applåderar Nour El-Refais mod och gärning, men kommer inte att göra mer än så i just detta inlägg. Istället tänkte jag lyfta fram en annan grupp kvinnor som har det tufft: De kvinnliga schackspelarna. 

I somras skrev schackspelaren Anna Lindgren en essä i DN på ämnet “Ensam dam“. På sajten “schacksnack” länkade man till artikeln, frågade sig “Varför är det då så få kvinnor som spelar?” och lade upp en bild på två blondiner som sjunger…

Här några klipp från kommentarerna:

Man kan jämföra det med varför det är ett förhållande på nåt med 90 % män och 10 % kvinnor som är professorer. Det ligger betydligt mer för mannen än kvinnan att gå in för ett smalt väldefinierat område, och dessutom skall man resonera i logiska och konkreta banor, inte emotionella och irrelevanta.

För alla som påstår att detta är sexism kan jag hävda en artikel ur Illustrerad Vetenskap där det jag säger bekräftas.

 

Schacksnacks illustration...

 

Min kommentar: Lita aldrig på en man som refererar till Illusterad Vetenskap.

Webmaster säger: Torbjörn! Vad är det för fel på bilden? Vad skulle du vilja ha för bild?

Min kommentar: Jo, faktiskt. Webmaster förstår inte. Han har fått den här frågan i flera kommentarer och ändå inte svarat. Det enda han lyckas klämma ur sig är en förvånad kommentar om att en annan blogg (Kamferdroppar) också “irriterat” sig på bilden. Istället för att förklara sig får en annan besökare tolka webmasterns intention:

Martin S säger: Hade det inte varit mer passande med en bild av kvinnor spelar schack? Jag kan i och för sig tro att webmaster kanske ville illustrera det kvinnor kanske hellre gör, men jag tycker det blev lite konstigt. 

Min kommentar: Inget svar från Webmaster.

Tomas Pettersson säger: Å ena sidan, om bilden tolkas som en illustration till hypotesen “orsaken till att kvinnor inte spelar är att snygga tjejer kan ha roligare än så” så framstår den som mindre smickrande för kvinnliga schackspelare. Å andra sidan, vem farao vill se bild på två ruggugglor om dom inte ens spelar schack.

Min kommentar: Ja, varför skulle en artikel om kvinnliga schackspelare illustreras av ruggugglor?

David Lundberg säger: ”Å andra sidan, vem farao vill se bild på två ruggugglor om dom inte ens spelar schack.” -Amen

Min kommentar: Jo, David var samma icke-sexistiska kille som citerade illustrerad vetenskap.

Det har gått inflation i superhjältefilmer de senaste åren.

Det dräller med Batman-filmer, Spiderman räknar till tre, liksom X-men. Ja till och med usla seriefigurer som Fantastic Four har blivit lika usel film, Hulken har givits nytt liv av Ang Lee och till och med udda seriesnubbar som Daredevil och Ironman har fått egna filmer. (läs mer om superhjältefilmernas historik här >>)

 

Nu är det dags för Watchmen. Och för första gången på riktigt länge är mina förväntningar höga. En filmatiseringa av Watchmen förpliktigar. Alan Moore och David Gibbons serie från slutet av 80-talet bröt ny mark, och gjorde hjälteserier till vuxenlitteratur. Det var en av de första “grafiska romanerna”. Ett seriealbum med hårda pärmar, en början ett mitt och ett slut, och inga som helst föregångare eller uppföljare. Ett verk som står för sig själv.

Kan filmen göra detsamma? Kan filmbolaget hålla sig från att avsluta filmen med en cliffhanger och sabba allt ihop? Rent visuellt verkar de i alla fall få saker och ting på plats. Kolla in den senaste trailern. 

Mer info på officiella filmsajten >>

Okej, visst verkar jobbet som USA:s president tufft… men att det var så här tufft visste jag inte… Tydligen får inte USA:s president skicka mejl! George Bush har inte skickat ett endaste mejl på åtta år och ska enligt uppgift verkligen se fram emot att börja mejla sina polare igen (så langa iväg ett mej till G94B@aol.com och se om han svarar).
 
Orsaken till att tidigare presidenter inte fått använda epost är dels säkerhetsmässiga (rädslan att få mejlen avlyssnade och hackade) och dels kopplade till “Presidental Records Act”, en amerikansk variant av den svenska offentlighetsprincipen. Skulle Obama behålla sin Blackberry och sin epostkorrespondens skulle allt han skickade diarieföras och göras offentligt.

Stackars Barack Obama älskar tydligen sin Blackberry och skulle nog hemskt gärna fortsätta som han gjort tidigare med en ständig påfyllning av inkorgen och ett idogt mejlande. Men enligt experter som New York Times talat med är det otroligt att Barack Obama kommer att få mejla själv. Det får i sånt fall andra göra åt honom. 

(via: Lifehacker)

Mycket har hänt sedan vi klippte luggen på Vanna.  Så mycket att jag rent av fyrar av en liten topplista med de fem hetaste/roligaste händelserna/framstegen…

5. Bygga torn
På ett-årsdagen fick Vanna en massa klossar. Fräcka moderiktiga saker från Brio, bokstavskuber från gammelfarbror Lennart och så bokstavsklossar som Frida hade som barn. Från dag ett har de alla varit en riktig succé. Att bygga torn och riva dem är hur kul som helst. Och numera börjar de bli riktigt höga. Högre än Vanna.

4. Öppen förskola
Efter två och en halv månads pappaledighet vågade jag mig äntligen iväg till den öppna förskolan i Bagarmossen. Eller vågade och vågade… det var snarare först nu jag fick en lucka i det hektiska schemat. Och visst var det kul. Vanna hänger visserligen helst med pappa, men det är onekligen spännande att umgås med en massa andra barn. Som bonus kan de andra föräldrarna skratta åt pappa Anders totalt misslyckade koordination under sångstunden (nej, det är inte alls särskilt lätt att få fingrarna att pricka rätt när man kör “imse-vimse-spindel”).

3. Att somna mitt i maten…

En annan anleding till att Öppen förskola plötsligt funkar så bra, är att Vanna numera inte sover på förmiddagen. Sedan drygt en vecka tillbaka håller hon sig vaken och är supertrött efter lunch. I tisdags var hon så trött att hon slocknade mitt under lunchen med huvudet i chili-con-carnen. Men livet är fortfarande full av undantag. I torsdags var vi och hälsade på pappas arbetskamrater. Då var det så kul att springa runt att hon höll igång till klockan var två.

2. “Bajs”

Vannas nya favoritord uttalas visserligen “buajs”, men det råder ingen tvekan om att det är ett ord med kraft och laddat med humor. Ni vet sådan där humor som jack-ass-diggare (inklusive mamma Frida) är svaga för. “Buajs”, säger Vanna busglatt och ler med hela munnen. Bör tilläggas at Vanna lärde sig säga ordet förra helgen, och att pappa är helt oskyldig. Jag har försökt lära min dotter ordet “pluskvamperfekt”, men hittills utan framgång.

1. Magkänsla 

En stor upptäckt kniper plats nummer 1. Vanna har en mage! Och inte nog med det: mamma och pappa har mage, de också! Upp med tröjan, klappa visa och peka. Hurra för magen!

 

Förra Veckans Vanna >>

Alla som odlat bloggar vet att det då och då händer så himla mycket i ens liv att bloggen måste få vila. Och när den väl ligger där i träda blir det för var dag som går allt svårare att greppa grepen, vända myllan och plantera nya blogginlägg. Extra svårt blir det när livet bjuder så mycket intryck och potentiellt bloggvirke att det är svårt att veta vart man ska börja. Jo, jag sitter faktiskt här med en ämneslista sprängfylld med spännande uppslag.

Bara så att ni vet.

Och vem vet. Kanske ger jag mig i kast med denna lista snart…

När jag var liten var jag väldigt rädd för döden. Och enligt någon slags barnlogik var jag därmed också rädd för tickande klockor. Tick-tock, påminde de om tidens gång. Tick-tock, som hjärtslag, som när som helst kunde stanna. Hemma hos farmor och farfar tickade det klockor i vartenda rum. När jag och min syster skulle sova över gick jag runt och petade på klockorna så att deras lod kom i obalans och stannade.

-Döden är inget att vara rädd för, berättade farmor. Att dö är som att somna och sova en lång härlig sömn.

Sent onsdag kväll somnade farmor in. 94 år gammal fann hon sin ro. Äntligen. För min glada, roliga och mysiga farmor var mot slutet ganska less på att leva. Att förlora stora delar av sin syn och hörsel, och kanske framförallt sitt oberoende och förmåga att fixa och dona var inte lätt. Därför kändes det mest skönt när jag i torsdags besökte hennes rum och såg henne ligga och njuta av sin sista och eviga vila.

Precis som flera medlemmar i min familj var farmor en historieberättare. Små anekdoter som ploppade upp i skallen. Många gånger historier från när jag och min syster var små. Alla med en humoristisk touch. Och precis som resten av familjen skrattade hon lika mycket eller mer än publiken efter att ha levererat sin humorlast.

Att få farmor att skratta var inte svårt. Hon hade humor och framförallt, vilket jag upptäckte med tiden, hade hon inga problem alls med att jag retades och drev med henne. Verbala tjuvnyp piggade upp, och funkade nog bättre än de flesta pillren i hennes medicinlåda.

När jag nu tänker tillbaka på min farmor, är det hennes skratt jag minns bäst. Men också de ömma famntagen när min lilla lilla farmor kramade hejdå när jag skulle gå hem. Jag minns de släta bullarna, saften och hästskokakorna på små mahognybrickor, på stora gröna mattan framför Luxor-tv:n i vardagsrummet. Hur jag och min syster låg där och hade picknick, medan Bosse Larsson bjöd upp till dans i Nygammalt. Jag minns hur farmor lät sätta upp min slarvigt ihopsnickrade handdukshållare som hon fått i julklapp. Den hänger där i köket, brevid spisen med de mörkgröna plattskydden än idag (även om de gröna plattskydden nog bytts ut…). Jag minns hur jag och min syster mätte längden med blyertsstreck på insidan av skjutdörren till städskrubben. Källaren med alla fantastiska burkar med äppelmos och rödavinbärssaft. Ett outsinligt förråd.

Jag minns farmors Hemmets Journal, som farmor fick ta över från någon tantbekant. Farmors underbart salta köttbullar, den inlagda sillen, smålandslimpan, och lingonbrödet som smakade gudomligt under ett tjockt lager Flora, men inte alls lika roligt med mamma och pappas Lätt & Lagom. Farmors stick-iver som för det mesta resulterade i något fenomenalt (den där AIK-halsduken som korvade ihop sig till ett rep är glömd och begravd med mitt intresse för AIK och hockey).

Farmor, ett skepp kommer lastat med kärlek! Vila i frid, nu tar dina barnbarn och barnbarnsbarn över!

Hälsa farfar, grannie och grandpa från mig, om du skulle råka på dem!

När jag gick igenom dagens rss-flöden i Google Reader fastnade jag särskilt för två inlägg. Det ena ett inlägg om en het politisk fråga. Det andra ett inlägg om en skrift från 1924, som belyser hur vår syn på saker och ting förändrats genom åren. Jag plockade ut två citat, ett från vardera artikel och tänkte: “De här citaten kan nog få nyfikna och klicka vidare.” Ja, lite hederlig teaserjournalistik helt enkelt.

Men när jag läste citaten igen insåg jag att citatet från den gamla omoderna boken faktiskt inte kändes så himla mycket mer daterat än ett citat hämtat från en skrift skriven idag. Läs citaten, fundera en smula och klicka er vidare till respektive artikel.  

Citat 1:

“Det är etiskt förkastligt att experimentera med barns uppväxtvillkor. Det är grymt att göra barn till brickor i ett spel som handlar om vuxnas behov av att legitimera sina perversioner.”

Citat 2:

“Bland de andesvaga kunna olika grupper särskiljas, nämligen de djupast stående idioterna och de imbecilla, vilka representerar olika grader av svagsinthet.”

 

Jo jag är glad över Barack Obamas seger i natt, men kan samtidigt inte låta bli att oroa mig över hur han ska lyckas infria förväntningarna. Den 20:e januari nästa år svärs Obama in som president (förutsatt att de framröstade elektorerna väljer honom…). Stora delar av amerikanska folket sitter nu och väntar på Barack Obamas utlovade “change”.  Vad innebär dessa förändringar? Hur snabbt kommer de att kunna genomföras? Finns de ekonomiska möjligheterna?

Obama kommer definitivt att få det svettigt. Men jag håller tummarna att de utlovade förändringarna kommer att vara postiva även för USAs omvärld. Kanske en mer vettig miljöpolitik och mindre aggressiv utrikespolitik? Vi är många som sitter och hoppas, och som riskerar att bli fett besvikna när det är dags att omvandla vackra tal till realpolitik. Är du bara en talker Obama-san? Upp till bevis!

“Det finns många sätt att förlora ett val i Amerika”, sa Göran Rosenberg precis i TV4, där de snart drar igång valvaka. På Bisonblog jobbar Fredrik på uppdrag av Aftonbladet stenhårt med att blogga hela natten. På Idungatan sitter Richard o co och mumsar amerikanska pannkakor. 

Själv hoppas jag att Obama kan vinna det här valet utan mig. 

Annars är ju möjligheterna att vaka in detta val enormt. Zappade precis runt mellan kanalerna och kan inte låta bli att undra om inte det amerikanska valet bevakas mer intensivt av svenska medier än vårt eget val till riksdagen… För inte brukar väl Kanal 5 hänga på TV4 och SVT och anordna valvaka när det är riksdagsval?

Även bevakningen på nätet är intensiv. SVT, TV4,  Aftonbladet, DN, Svd, Expressen, Metro, Sydsvenskan, är några exempel på mediasajter som kör dedikerade valbevakningssajter.

Fascinerande. Väldigt fascinerande tänker jag, stänger av tv:n, loggar ur, kryper ner under täcket och ber en liten bön till en gud jag egentligen inte tror på.

Läste precis på den sköna retro-kult-kulturbloggen Dougsploitation att Yma Sumac är död. Enligt Yma-sumac.com dog hon i lördags, 86 år gammal. Får erkänna att jag inte riktigt var medveten om att denna 5-oktav-legendar fortfarande levde. Tydligen var hon så sent som för två år sedan i Peru där hon mottog fina utmärkelser. Jo, Yma Sumac lär ju vara från Peru, och hävdar själv att hon i direkt nedstigande led var släkt med Inkakungen Atahualpa. Ryktet att hon i själva verket hette Amy Camus (Yma Sumac baklänges) och var från Brooklyn bestred hon bestämt in till sin död. Och visst ligger det något i hennes förklaring:

“A person with a 5 octave voice would not have to lie about where they came from! It would make no difference WHERE they came from!”

Första gången jag hörde Yma Sumac var hemma hos ett rasande trevligt par i Düsseldorf i slutet av 90-talet. Tror det var 1998 (eller 97?) och jag och Sofia hade varit på Oberhausens kortfilmsfestival för Uppsala Internationella Kortfilmfestivals räkning. Det var sista april, och vi struntade i Valborg i Uppsala för att istället förlänga vår Tysklandsvistelse. Det var festivalkollegan Katja som hade en syrra som bodde i Düsseldorf med sin man. Lägenheten var fantastisk, kvällarna var härligt somriga, värdparet så älskvärda att man knappt ville åka därifrån. Glömmer aldrig hur de efter en middag, där två av deras vänner deltog, frågade om det var okej om de uppförde ett litet stycke som de övat in för att spela upp för killens föräldrar. Hon satte sig vid pianot, han tog fram en cello och sen spelade de. Den natten när Sofia och jag låg på varsin madrass i arbetsrummet (som var fyllt med modeller av hus som mannen ritat) kunde vi båda konstatera att det här var idealet. Tänk om man kunde leva så här… och så var det den där skivan med Yma Sumac. När jag kom hem köpte jag den, och varje gång jag hör hennes märkliga röst tänker jag: mm, Düsseldorf. Fast nuförtiden utan samma längtan. Jag lever ju min dröm i Bagis

För alla er som inte hört Yma Sumac. Här hyllar Bakelit denna märkvärdiga dam med en liten Youtubefestival:

 

Läs även om Yma Sumac på svenska Wikipedia >>