Så räddar vi biograferna – med bio on demand!

Upprinnelsen till det här inlägget är två:
1: En konversation med min svägerska Anna i somras där vi diskuterade biografernas situation och framtid
2. Nedanstående, som fick mig att skriva inlägget.

Artikeln som Henrik länkade till kan du läsa här >>

Vad handlar då min idé om? Jo… film on demand på bio.

I dag fungerar bio ungefär så här: Biografkedjorna tar in de filmer som de tror ska dra in pengar. De får premiär. Är de väldigt framgångsrika får de gå i flera salonger samtidigt och vart efter publiken droppar av får de färre och sämre visningstider tills de plockas ner.

Nuförtiden är filmerna digitala vilket underlättar distributionen avsevärt. Backar vi bandet några år bakåt var man tvungen att chansa lite på hur stor en film blev och beställa ett antal filmkopior som sedan distribuerades runt om i landet. Smalare filmer gjordes i bara ett par kopior med svensk text och kunde sedan åka runt på turné i landet under ett par år. Mindre samhällen kunde få vänta månader på att de större filmstäderna skulle ha spelat klart en film.

Det var då det. Nu är som sagt filmen oftast digital och jag kan exempelvis gå till en liten biograf som Reflexen i Kärrtorp och se en film som bara några dagar tidigare hade premiär på en stor biograf.

Min idé är att dra nytta av denna möjlighet.
Vad sägs om att alla visningar sker i nästintill fullsatta biografer? Vad sägs om att priset för biobiljetten är billigare ju fler människor som är i bio-salongen? Vad sägs om att repertoaren har hundratals filmer att välja mellan och att man inte ens är begränsad av att det ska vara nya filmer?

Det borde vara möjligt att bygga en portal där folk dels kan komma åt ett arkiv med filmer, men också salonger och visningstider runtom i Sverige. I portalen kan dels kuratorer gå in och sätta upp filmvisningar som folk kan välja mellan, men du kan också sätta upp egna visningar som, om du får med dig tillräckligt många intresserade, blir riktiga visningar. Biljettpriset sätts efter hur många som förbokar visningen. Det ligger alltså i ditt intresse att många kommer dit.
De platser som är över säljs på plats till ett högre pris än priset för de som förbokade.

Jag tror att detta system skulle kunna fungera och göra biobesöket ännu mer spännande och socialt. Du skulle få en bredd av filmer och fullsatta salonger.

Vad tror ni? Någon som vill vara med och utveckla…?

2016 – året då ALLA dog…

Jupp 2016 har varit ett skitår. Tunga politiska förluster och alldeles för många döda legendarer. Många dog alldeles för unga. Här en fantastisk bild som sammanfattar året.

Som svensk skulle man vilja slänga in ett par till:
Freddie Wadling, Bodil Malmsten, Josefin Nilsson, Karin Johannisson, Olle Ljungström är några av de som lämnade oss alldeles för tidigt.

Här är några korta reflektioner kring några av de som gått bort:

Prince  (7 juni 1958 – 21 april 2016):

Jag vill gärna dela detta klipp, där ett antal nu avlidna megastjärnor delar scen. Vilket artisteri. Vilken stil! Prince var ett musikaliskt geni.

 

David Bowie (8 januari 1947 – 10 januari 2016):

Förknippar David Bowie mycket med min vän ”Stor-Karin” som spelade väldigt mycket Bowie när vi bodde i samma studentkorridor i Uppsala. Hon spelade ofta baksidan på singeln Sorrow, en Jaques Brel-cover ”Port of Amsterdam”. Fantastisk låt:

 

Leif Nyhlén (22 maj 1939 – 10 juli 2016):

Jag har ett starkt minne från studenttiden. Jag och någon kompis (minns inte vem) hade läst att Leif Nyhlén, känd från proggbandet Blå Tåget skulle sitta i Upland Nations källare och spela skivor. Vi gick dit och där satt Leif Nyhlén, rökte, spelade lp-skivor och drog lite historier. Minns att han bland annat spelade International Harvester och har för mig att han sa att Blå Tåget haft en av sina första spelningar i den källaren.
Varje gång jag läste en artikel i DN som han skrivit tänkte jag på den där kvällen.
Ni vet väl att det var han som skrev geniala ”Den ena handen vet vad den andra gör” som Ebba Grön gjorde känd under namnet ”Staten och kapitalet”. Här är originalet med Blå Tåget:

 

Leonard Cohen (21 september 1934 – 7 november 2016):

Till skillnad från många andra artister i den här listan känns inte Leonard Cohens död orättvis eller överraskande. Han hade levt ett rikt liv och hade till och med privilegiet att avsluta med en helt fenomenal skiva vars sånger till mångt och mycket är ett farväl. Möjligtvis sörjer jag att jag aldrig såg Leonard Cohen live. Det hade varit något.
Min absoluta favoritsång är The partisan. Kanske för att jag när jag var liten matades med sånger av den här typen, fast då inte Cohen utan kampsånger för FNL…
Se gärna den här fina inspelningen:

 

Carrie Fisher (21 oktober 1956 -27 december 2016)

Avslutar denna lista med idel gubbar med en prinsessa, eller snarare en fantastiskt rolig kvinna som gjorde oförglömliga intryck i rollen som prinsessa. På sätt och vis var man nog lite kär i prinsessan Leia som barn, men kanske framförallt i det kärleksfulla samspelet mellan Carrie Fisher, Mark Hamill och Harrison Ford. Alla som spelade med i Stjärnornas krig var nog lite kära i henne. Hon var smart, kvick, rolig och utstrålade en fantastisk karisma. Kolla gärna in det här klippet som spelades in för ett år sedan.

Och så ett klipp som är bara någon månad gammalt:

Carrie Fisher du hade ett tufft liv. Vila i frid.

God Jul 2016!

Foto: Anders Engström

Som traditionen föreskriver! Här är årets julkort! Och även i år ställde barnen upp på att agera fotomodeller och önska er alla en riktigt fin o god jul.
Vi laddar också hårt för ett gott nytt år. Tror jag återkommer lite mer till det i ett senare inlägg. Dags att fila på de där nyårslöftena.

Här receptet till min favoritsill: Wasabisill!

sillar2016

Häromdagen gav jag mig i kast med årets inläggning av sillar. Som vanligt gjorde jag fyra sillar och i år blev det tre sillar från den finfina bloggen Sköna Sillar (citronsill, julsill med ingefära, whiskysill), och så min standard-sill:

Wasabi-sill!

Den här varianten har jag gjort typ kanske åtta år på raken och den är verkligen svårslagbar. Googlar man på Wasabisill hamnar man ofta på en variant med cremefraiche. För egen del är jag inte så svag för de krämiga sillarna. Det är skönare med rejäla inläggningar som ska dra några dygn. Därför föredrar jag den här:

Ingredienser/inköpslista:

1 glasburk med tätt slutande lock (modell mindre). Gärna sådan med gummipackning och spänne.
1 burk inläggningssill (420gram)
1,5 dl vatten
2 dl strösocker
0,75 dl ättikssprit (12%)
1 bit färsk ingefära (cirka 3 centimeter)
1/2 tub wasabi-pasta (egentligen låtsaswasabi, typ smaksatt pepparot).

Steg 1: Låt wasabi och ingefära gona ihop sig med sillen

wasabisill_steg1

I normala fall när man gör sill ger man sig i kast med lagen först (eftersom den måste svalna av). Inte i detta fall. Här ska nämligen sill, ingefära och wasabi gona ihop sig två timmar i kylskåp innan det är dags för slutmontering.
Gör så här:
1. Öppna sillburken, skölj av sillarna med kallvatten och torka av dem med hushållspapper.
2. Skär dem i bitar cirka 1,5 cm breda.
3. Skala och skär upp ingefära i tunna skivor.
4. Varva sill, ingefära och wasabi-pasta i burken.
5. Rör om, stäng locket och sätt in i kylskåpet. Låt stå 2 timmar!

wasabisill_steg1a

Steg 2: Fixa lagen!

Som ni kan se i ingredienslistan är det en ganska söt lag. Gör så här:

wasabisill_steg2

  1. Koka upp vattnet, häll i socker och rör om till sockret löst upp sig.
  2. Låt lagen svalna.
  3. Häll i ättikspriten och rör om.

Steg 3: Häll på lagen

wasabisill_steg3

Du börjar kanske ana… det här är ett busenkelt recept. Plocka fram burken ur kylen, häll på lagen, rör runt och sätt på locket…

Steg 4: Ställ in i kylen, låt stå minst två dygn, gärna längre

wasabisill_steg4

(wasabisillen står här längst till höger)

Steg 5… pricken över i:et

Okej, du trodde du var klar, men du får inte glömma etiketten. Den här skapade jag för några år sedan och brukar pryda mina burkar med:
wasabisill

Vill du också använda den? Varsågod! Här kan du ladda ner den som eps!

God Jul!

När reglerna inte hänger med i svängarna, blir allt fler ofrivilligt kriminella

ParagraphIdag publicerade DI en artikel där en moderat, en centerpartist och jag kräver ändrade regler när det gäller ätbara insekter. Regelverket kring detta (ett regelverk som sattes upp i samband med hysterin kring galna kosjukan på 90-talet) kan du läsa mer om på min sajt Bugburger. Här vill jag bara konstatera att om jag ställer mig på Bagarmossens torg och serverar en Bugburger är jag… kriminell!
Och här ett par andra fall där jag kan råka bryta mot reglerna…

Varje sommar brukar familjen spela in en film (exempelvis den här). Nästa år vore det väldigt kul att spela in några scener med en drönare…
Men då: Är jag, sedan igår, kriminell.

Igår konstaterade nämligen Högsta förvaltningsdomstolen att drönare med kamera är betecknade som övervakningskameror och kräver särskilt tillstånd, som man i praktiken inte kan få för att spela in min fantastiska film… Däremot kan jag sätta fast en kamera på min cykel och filma utan att bryta mot lagen. Så kanske jag får skriva in några cykeljakter i manus?

Det här med det förändrade medielandskapet och regler är knepigt. Visste ni förresten att jag förra söndagen bröt mot reglerna och var lite kriminell när jag på Facebook sände live från The Cures konsert i globen. Jag hade nämligen inte ansökt om tillstånd för att direktsända tv

Undrar hur många som bryter mot den regeln, dagligen?

Det här med content… är inte så lätt som man tror

content-is-king-1132263_1280Mina sociala-medier-flöden är fulla med folk som kan uttrycka sig i skrift. Människor som kan entusiasmera, väcka intresse och formulera saker som får medmänniskor att haja till. Häromdagen insåg jag att jag faktiskt är bortskämd. Jag lever i en kreativ bubbla och för de flesta är det här med formuleringskonst något jobbigt som man helst låter bli. Jag har vänner som lever i andra bubblor där Facebookflödena bara innehåller memes, länkar till diverse viralsajter och en och annan bild fotad med Instagram.

För det här med att kunna skriva är ingen självklarhet. Precis som det inte är självklart att kunna lägga snygga frisparkar, kasta mitt i prick,  förhandla bra affärer eller utveckla en app. Det kräver träning, det kräver erfarenhet och viss talang.

Den senaste tiden har jag läst en del företagsbloggar vars innehåll (content) är så dåligt att jag sprungit och letat efter en skämskudde. Visst det är ”content”, men väldigt innehållslöst innehåll. I vissa fall till och med motsägelsefullt och upprepande.

Vad vill jag säga med det här? Jo, jag vill att alla ni skribenter därute som behärskar ert gebit ska sträcka på er. Ni tillhör ett skrå vars kunskaper märkligt nog nedvärderats mer och mer ekonomiskt (sett till löner och frilansarvoden), men samtidigt blivit allt viktigare. Plötsligt har allt blivit kommunikation, och alla vill vara kommunikatörer. Men ni mina vänner tillhör de vältränade! Och det här med content… är faktiskt inte så lätt som man kan tro.


Här är förresten tre texter som jag skrivit helt gratis den senaste månaden och är ganska nöjd med:

Stoppa kaoset – lotta ut platserna i Kulturskolan
(debattartikel skriven för Etc på 30 minuter, efter jag skrivit ett inlägg på Facebook).

Guide: Bagarmossens 9 oanvända boulebanor
(en raljant text/bildkavalkad baserad på en serie iakttagelser som jag skrev för min blogg Bagisbloggen igår kväll)

Ät insekter – rädda världen
(jag satte mig en semesterkväll i augusti och sammanfattade mina argument för att äta insekter på min blogg Bugburger. (sen efterdaterade jag den till mars så att den inte dök så högt upp i flödet 😉