Fortfarande aktuell: 19 år gammal krönika om ”Patroner och rakblad”

Läste en Facebooktråd som Alex skrev om frustrationen kring att tillverkarna bygger saker som är gjorda för  att gå sönder.  Kom att tänka på en krönika jag skrev när jag jobbade på Maxidata. Den här publicerades för 19 år sedan… och är fortfarande aktuell (även om priset på skrivare blivit ännu billigare sedan dess).
Skrivartillverkarna har prövat fler tricks en så… exempelvis inbyggd räknar som efter ett visst antal sidor ger ett error-meddelande så att man lämnar in för lagning och får veta att det är billigare att byta ut än laga (se fascinerande dokumentär här).
Eftersom jag tror på återbruk och saker som håller ger jag er här en möjlighet att läsa en 19 år gammal krönika. Helt gratis 🙂

Krönika från Maxidata hösten 1999:

Patroner och rakblad

I luren har jag en kille från ett företag som tillverkar skrivare. Han pratar på om en ny modell som ska lanseras och konstaterar glatt att den bara kostar 1500 kronor.

-Och vad kostar färgpatronerna, frågar jag.
-Nä, det vill du nog inte veta säger han, och skrattar.

Jag skrattar med men kan samtidigt inte låta bli känna vis olust. Jag tänker på alla de gånger jag tvingats köpa de där förbannat dyra bläckpatronerna. Att sedan upptäcka att man köpt fyra bläckpatroner på ett år till en sammanlagd kostnad av priset på en ny skrivare, känns som att bli rånad.

Skrivarföretagens förklaring är att mycket av teknologin i dagens skrivare ligger i själva patronen. Med andra ord är inköpet av en bläckpatron en investering i ny hårdvara. Kanhända ligger samma motivering bakom företaget Gillettes svindyra rakblad. Efter några dagar blir dessa högteknologiska vidunder slöa och man måste ständigt investera i nya. Ett otroligt slöseri kan tyckas, men en mycket lönsam affär för producenterna. Principen för försäljningen av rakhyvlar och skrivare är den samma. Billig initalkostnad lockar köparen, och flitig konsumtion av nya rakblad eller bläckpatroner ger tillverkaren ett ständigt flöde av intäkter.

Tänk på det när ni köper skrivare eller rakhyvlar. Ni betalar inte bara en gång, ni betalar så länge produkten lever.

Anders Engström
Webbredaktör, M3

Jag har en bra idé… man kanske borde göra en ny variant av semla?

När Mattias Ljungberg på Tössebageriet lanserade den här mot slutet av januari 2015 anade han nog inte vad som komma skulle…

Wrap-semlan var en succé och fyllde faktiskt en funktion. En semla som smakar som semla men som man kan äta på språng… och ha en handen fri för att hålla i mobilen.

Vet inte om jag är lika impad av årets uppföljare som han och Josef Fares lanserade:
Nachosemlan.

En semla att äta som fredagsmys… Har ännu inte smakat, men den är nog bättre än förra årets snackis:

Prinsess-semlan. Konditorikreativitet när den är som tråkigast. Det här med att göra princesstårtor är ju extremt slentrian. Minns fortfarande den där gången då pappa fyllde år och min mamma beställde en blåbärstårta och fick en princesstårta som konditorn med pyntgelé skrivit: ”Blåbär” på… (otroligt roligt, men samtidigt lite sorgligt)

Att förvandla en semla till en flottyrmunk är ju inte heller jättekreativt…

och de här så kallade ”freaksemlorna” verkar ju mest äckliga?

Nä, efter den skräckupplevelsen känns det bra att tagga ner lite med 2015 års…

…hemla! Den hemliga semlan  som ser ut som en slät bulle och har allt det där göttiga på insidan. Tack för den Wienercaféet i Stockholm.

Men ändå… visst är det lite roligare när folk verkligen går utanför ramarna, såsom…

falukorvssemlan. Eller:

Den värmländska korv med mos-semlan. (snygg om inte annat).

Och visst går det att starta ett helt semmel-gatukök. Här är Magnus Johanssons bageri i Stockholms bidrag: semmelburgaren:

2015 var ett fantastiskt semmel-år. Visste ni att man i Sollentuna både hånade och hyllade The King och semlan genom att skapa Elvis-semlan:

Läser man Mitt-i-tidningens artikel (som jag lånat bilden från) förstår man faktiskt inte kopplingen till semla alls. Det är ju bara en jävligt fet, osmaklig jordnötssmörsmacka med grädde.

Nytt för i år (vad jag vet) är att att inte bara bagerierna tänker semla. Semlan har blivit konceptet som alla vill göra. Man kan ju till exempel dricka semla…

Och tycker du att den nya hipstertrenden craft-soda (hantverks-läsk) är lite för mycket kan man ju alltid dricka den lite äldre hipsertrenden mikrobryggeri-öl…

Semmel-öl!

Här trodde jag att jag var klar med drycker… men 2018 är onekligen året man ska dricka semla. Här kommer nyheten: Semmel-likör!

Och varför har jag då skrivit denna bloggpost?
Jo givetvis för att påminna om Bakelits alldeles egen semla. Semlan för dig som vill ligga riktigt still, varken dricka eller äta och bara njuta av semmel-näring!

Dropp-semlan!

ett collage av Anders Engström, Bakelit.com

Så räddar vi biograferna – med bio on demand!

Upprinnelsen till det här inlägget är två:
1: En konversation med min svägerska Anna i somras där vi diskuterade biografernas situation och framtid
2. Nedanstående, som fick mig att skriva inlägget.

Artikeln som Henrik länkade till kan du läsa här >>

Vad handlar då min idé om? Jo… film on demand på bio.

I dag fungerar bio ungefär så här: Biografkedjorna tar in de filmer som de tror ska dra in pengar. De får premiär. Är de väldigt framgångsrika får de gå i flera salonger samtidigt och vart efter publiken droppar av får de färre och sämre visningstider tills de plockas ner.

Nuförtiden är filmerna digitala vilket underlättar distributionen avsevärt. Backar vi bandet några år bakåt var man tvungen att chansa lite på hur stor en film blev och beställa ett antal filmkopior som sedan distribuerades runt om i landet. Smalare filmer gjordes i bara ett par kopior med svensk text och kunde sedan åka runt på turné i landet under ett par år. Mindre samhällen kunde få vänta månader på att de större filmstäderna skulle ha spelat klart en film.

Det var då det. Nu är som sagt filmen oftast digital och jag kan exempelvis gå till en liten biograf som Reflexen i Kärrtorp och se en film som bara några dagar tidigare hade premiär på en stor biograf.

Min idé är att dra nytta av denna möjlighet.
Vad sägs om att alla visningar sker i nästintill fullsatta biografer? Vad sägs om att priset för biobiljetten är billigare ju fler människor som är i bio-salongen? Vad sägs om att repertoaren har hundratals filmer att välja mellan och att man inte ens är begränsad av att det ska vara nya filmer?

Det borde vara möjligt att bygga en portal där folk dels kan komma åt ett arkiv med filmer, men också salonger och visningstider runtom i Sverige. I portalen kan dels kuratorer gå in och sätta upp filmvisningar som folk kan välja mellan, men du kan också sätta upp egna visningar som, om du får med dig tillräckligt många intresserade, blir riktiga visningar. Biljettpriset sätts efter hur många som förbokar visningen. Det ligger alltså i ditt intresse att många kommer dit.
De platser som är över säljs på plats till ett högre pris än priset för de som förbokade.

Jag tror att detta system skulle kunna fungera och göra biobesöket ännu mer spännande och socialt. Du skulle få en bredd av filmer och fullsatta salonger.

Vad tror ni? Någon som vill vara med och utveckla…?